Begravning med familjen

Idag är det begravning. Jag har ont i huvudet, men det måste väl gråtas bort. Allting är i ordning, hyrbilen, blommorna, kläderna. Vi har inte haft nånting att göra med att ordna själva begravningen, ändå har det tagit massor med tid.

För mig hade det kunnat få ta en månad till, för det känns så slutgiltigt och jag är inte säker på att jag vill det. Men nu när dagen är här vill jag mest att den ska gå fort. Det är inte bara att jag kommer att vara ledsen, det är lika mycket allt runtomkring, med hans sida av familjen. Inte de allra närmaste, de känner jag mig trygg med. Men alla andra. Fast jag vet att det är i mitt huvud så känns det som om de inte vill ha mig där, eller snarare som om de kommer att tänka bort mig, som om jag inte fanns. (Det är inte bara i mitt huvud – leta inte efter mig i släktboken, för där är inte de oäkta barnen med.) Men egentligen vet jag att de flesta har annat att tänka på idag.

Skönt att jag pratade med prästen häromdagen, för han var snäll och klok. Han sa det som borde vara självklart men som jag behövde höra ändå: ”Den där timmen ska du inte tänka på vad någon annan känner eller behöver. Det gäller din familj också, ni kan trösta varandra efteråt. Och tänk framförallt inte på vad någon annan tycker eller tror. Det är bara dina egna känslor som betyder något just då.”

Det ska jag försöka komma ihåg. Och så är jag väldigt glad att jag är där tillsammans med min egen lilla familj. De är världens bästa.

3 thoughts on “Begravning med familjen

  1. Ja, jag fortsar att det kanns slutgiltigt. For det ar det ju. Hoppas att det gick ‘bra’, det kan kannas lattare efter en begravning, hoppas att det ar sa for dig.
    Har nere sa begravs man dan efter man dott, jag blev alldeles chockad forsta gangen jag var med om det. Och italienarna tycker att vi ar morbida som later den dode ligga sa lange. Jag foredrar vart satt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *