Frånvarande

Jag sa faktiskt en till sak till min pappa: Att man inte ska skaffa barn som man inte tar hand om. Man kan förstås ta hand om barn på olika sätt, men man måste visa väldigt tydligt att man bryr sig lika mycket om alla barn som man hämtar till världen. Min pappa lyckades inte så bra med det de första åren. Det har satt djupa spår i mig, som jag tror att det sätter spår i alla bortvalda barns liv.
En förälder ska vara viktig på grund av sin närvaro, inte på grund av sin frånvaro.

Nu visste han det redan, men det kändes ändå viktigt att få säga det.

Dagarna som har gått sen min lillebror ringde har varit några av de mest händelserika i mitt liv, fast allting har hänt inuti. I samma ögonblick som jag fick veta att min pappa var död satte en ström av tankar, känslor och minnen igång. Det kanske är det som kallas för stream of consciousness, jag har aldrig varit med om det förut. Minnesbilder strömmar fritt och oavbrutet, inte bara av honom utan alla möjliga minnen och tankar, både sånt jag brukar tänka på och sånt som ligger betydligt längre bort. Saker som har varit osynliga har blivit synliga. Jag har fått ompröva en hel del beslut som har påverkat mitt liv, som jag trodde var baserade på fakta men som just har visat sig vara ett litet barns fantasier. Det är omtumlande, befriande.

Många bra människor i min närhet har varit till stor hjälp. Tusen tack för att ni ringde och skrev och kom och lät mig prata osammanhängande och berättade era egna minnen av honom och andra, tack för era kloka och varma tankar.

Yngsta dottern byggde en liten minnesplats till sin morfars ära när vi kom hem, ställde fram foton på honom och tände ljus. Hon har tagit det hårdast av oss alla. De hade en egen relation och brevväxling och hon hade väntat otåligt på att vi skulle träffa honom i vår. Nu på sjätte dagen tänder hon fortfarande ljusen varje kväll och klär sig helt i svart varje dag när hon går till skolan. Hade traditionen med sorgband funnits kvar så hade hon burit det – det hade jag nog också, det vore ett bra sätt att förklara för omvärlden varför man verkar ledsen eller frånvarande.

6 thoughts on “Frånvarande

  1. En klok person har sagt till mig att sorgen efter gamla männiksor är underskattad. Vi förväntas ta det med fattning när någon dör efter att ha fått leva ett långt liv. Men i själva verket har vi ju så mycket mer att sörja!
    Jag kände mig också föräldralös när min pappa gick bort vid 80 års ålder.Efter någon vecka blev jag riktigt arg – vad menade han? Lämna mig så där?!?! Det kommer otroligt många minnen och känslor i sorgen efter en förälder. Jobbigt men också renande och läkande. Ta hand om dig!

  2. Föräldrarna är de som varit med (i viss mån syskon)i hela ens liv. Jag trodde att jag var beredd på pappas slutgiltiga hjärtinfarkt… men icke!
    Däremot var det väldigt skönt när mamma slumrade in, hon hade väntat länge och var nöjd och mätt på livet.
    Det går aldrig att jämföra och/eller förklara. Vars och en sorg är ny och man har rätt att sörja på sitt sätt – den tiden är jätteviktig.

  3. Vet inte om jag skrivit det förut men jag funderade på om man inte borde ha ett sorgband tills man blivit normal igen, för hur ska folk annars förstå varför man är helt okoncentrerad och dyster?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *