För några år sen var det (tydligen) tabu att säga att barn kunde vara jobbiga. I alla fall hörde man det påståendet stup i kvarten: ”Åhh vad skönt att höra att du också tycker att det är jobbigt att vara småbarnsförälder, det får man ju egentligen inte säga.”

Jag har aldrig fattat det där. I min värld är det typ tvärtom. Man kanske fick jubla ohämmat över föräldrarollen på 50-talet men idag är det bara pk om man samtidigt tillägger att det är lite jobbigt OCKSÅ, och att man faktiskt vill vara ensam ibland.

Okej – det är lite jobbigt, ibland. Tillochmed mycket jobbigt. Det händer att jag vill vara ensam. Men det är skitlöjligt att man ska behöva säga det, för det borde vara självklart för varenda tänkande människa.

Självklart kan bebisar ta musten ur en. Trotsbarn kan göra en vansinnig. Tonåringar kan få en att slita sitt hår och falla ihop i en snyftande pöl. Men man kan ändå tycka att föräldraskapet är en gåva, en välsignelse, det största som kan hända en människa och den tuffaste utmaningen, i klass med att bestiga K2 fast mycket viktigare.

Mamma- och bebispanda i Sichuan, Kina. Foto och copyright: Steve Bloom/BARCROFT MEDIA. Bilden lånad från <a href="http://www.telegraph.co.uk/news/earth/earthpicturegalleries/7926413/My-Favourite-Animal-Families-by-wildlife-photographer-Steve-Bloom.html?image=3" target="_blank">här </a>
mammning

Alltså: Visst kan det vara både skönt och nödvändigt att få resa iväg på tu man hand nån gång, om inte annat så för nöjet att få göra sånt oväsen man är för finkänslig för att göra när man vet att barnen kan vakna. Självklart är det roligt med barnfria fester ibland, och visst är det en lättnad att ingen på jobbet tjatar om att de vill ha glass.

Jag menar inte att man inte ska få gnälla när man är trött. Men när gnället blir en allmän sanning, när det blir en trend, när media och andra opinionsbildare hakar på har det gått för långt.

Två exempel:

En del blivande föräldrar oroar sig för att de ska tråkas ihjäl under föräldraledigheten, eller att de ska bli bortglömda och förbisprungna på jobbet. Några blir sedan överraskade av hur fort tiden går tills de måste tillbaka till jobbet, men för en del blir tiden hemma med småbarn nästan outhärdlig. De känner sig instängda, utestängda, fängslade och kvävda, och de tror att det är barnet som är problemet. Föräldratidningarna är inte sena att hålla med och intervjuar helst kvinnor som brinner för karriären.

En annan variant är paret vars förhållande ställs på sin spets när de får barn. Vaknätter, rättvisegräl och blöjbytesvardagen tar död på romantiken. Mamma-magasinen vet råd: Åk på kärleksweekend på ett spa, utan bebis, så kommer allting att gå bra. (Det måste inte vara en weekend eller ett spa: nyckelorden är ”utan bebis”).

Men nej! Det är ett misstag att upphöja barnfriheten till nödvändighet. Det finns många sätt att göra föräldralivet enklare, mer smärtfritt och roligare samtidigt som man kommer närmare barnen.

Vi lever redan i ett extremt åldersegregerat samhälle, där alla bebisar har sin vardag, alla småbarn sin, skolbarnen är i skolan, de vuxna är på jobbet och gamlingarna lallar omkring för sig själva. För de vuxna är det bara arbetet som ger existensberättigande – den som inte arbetar är en parasit. Att gå ner i arbetstid och lön för att vara mer med sina barn ses med skepsis. Alternativet att ta med barnen till jobbet finns inte – det var säkert hundra år sedan vi hade arbeten som barn kunde delta i. Vår kultur är också mycket noga med att barn ska slippa arbeta eller på något verkligt sätt bidra till familjens eller samhällets välstånd.

Föräldraledigheten blir också som ett slags föräldradagis. Den föräldralediga föräldern får gå på öppnis eller bebisbio, men han eller hon förväntas inte dyka upp på sin eller partnerns arbetsplats tillsammans med barnet. Inte heller bör han eller hon ha någon annan sysselsättning under spädbarnstiden. Och eftersom det han eller hon gör hemma alltså inte räknas som ett löneberättigat jobb så står verkligen denna förälder och detta barn helt utanför verkligheten. Inte konstigt om man längtar ut!

Jag tror att vi har målat in oss i ett hörn. Barn och föräldraskap är något speciellt som ska utföras enligt konstens alla regler. Samtidigt tycker många att det är svårt och besvärligt att vara förälder. Vi längtar hela tiden efter att få vara med, vara nyttiga, bli lyckliga, bli rika, men hur ska vi komma dit när vi måste ta hand om barnen? Man kan inte ha med dem nånstans, de ställer krav, de för oväsen, de är vakna, de gör inte som vi vill. Vi plöjer böcker om barnuppfostran, längtar efter en supernanny och önskar att vi kunde gå till jobbet, gå på krogen och vara som vanligt igen.

Att livet förändras när man får barn är en sanning som bara blir mer sann med tiden. Om vi fortsätter att acceptera en värld där barn verkligen inte passar in kommer det bara att bli en större och större förändring: att gå från ”utan barn” till ”med barn” kommer att bli en allt svårare omställning. Är det en bra utveckling?

Suricata suricatta -Auckland Zoo -group-8a
tillsammans
Vi borde måla om alltihop, snarast. Det finns många sätt att förenkla vardagen för föräldrar, göra livet med barn till en självklar sak.

Dels vad gäller ekonomi och arbete. Här finns det många intressanta förslag för stat och näringsliv att fundera på – föräldralön, kortare arbetsdag och förbud för småbarnsföräldrar att jobba heltid, att skapa en ny anställningsform: Småbarnsarbetande, det vill säga att man jobbar bara precis så mycket som man vill och orkar, att optimera arbetsplatserna för medföljande barn, att göra det ekonomiskt möjligt för båda föräldrarna, om de är två, att vara hemma samtidigt och så vidare.

Dels när det gäller praktiska saker, hur vi ordnar livet med barn. Vi kan hjälpa varandra, göra det lättare för oss själva och andra. Starta enkla föräldrapooler som varvar att ta hand om barnen. Våga lita på oss själva och våga lyssna på våra bebisar. Jag vet många som upptäckt hur livet förändras när de tagit sina bebisar och barn närmare sig istället för tvärtom: sover med barnet i ”förlängd säng” i samma rum för att slippa gå upp på natten, bär barnet i sjal eller sele för att slippa böket med vagn och så vidare. Låter barnen delta i allt som är viktigt för att vardagen ska fungera.

två mammor är starkare än en

Kanske viktigast: Inse att man gör ett betydelsefullt jobb som förälder, troligen det mest ansvarsfulla i världen. Man är tillväxtansvarig. Det är en tung titel att ha på sitt visitkort.

 

6 Replies to “Vi har målat in oss i ett barnfritt hörn”

  1. Kan inte annat än hålla med Cecilia. Är så less på att barn blir ett slags projekt som lyfts ut ur det vanliga livet och att man inte förstår att livet med barn är precis som livet i allmänhet, nämligen tråkigt och jobbigt ibland och alldeles underbart ibland.

  2. Precis – som om livet med växande barn skulle vara en mindre utmaning än livet med kollegorna på jobbet! Tror inte det va! (Inget ont om mina nuvarande kollegor, jag menar förstås på alla andra jobb ;-)

  3. Bra skrivet. Som om livet med barnet inte tillhörde det riktiga livet? Få stunder känns väl mer riktiga och meningsfulla än att sitta med sitt barn i knät eller ligga med en sovande baby bredvid sig. Det är barockt att just detta ska ha hamnat utanför samhällslivets centrum – själva basen för att vi alls ska gå vidare.

Kommentera