Hemmaföräldrar, Linda Skugge, är jordens salt

Hur kan man välja att vara hemma med sina barn när de är små? Om man är kvinna alltså. Då kan man ju inte vara klok. Då skiter man i sin framtid, skriver Linda Skugge på Expressens hemsida.

Linda vill veta hur kvinnor som jobbar deltid eller blir försörjda av sina män tänker. Hon har gjort en enkät som ser ut så här:

1. Tror ni att ni kommer leva tillsammans med era män resten av era liv, trots att statistiken bevisar motsatsen?
2. Hur tror ni att ni ska kunna försörja er om era män drar?
3. Om ni själva vill dra eller måste dra (pga tex misshandel), hur ska ni ha råd med det?
4. Tror ni att det är kul att vara fattig som en kyrkråtta när ni har tonåringar som är asdyra i drift?
5. Hur tror ni att ni ska försörja er när ni blir gamla?
6. Jag vet att ni ofta säger att vi måste ”uppvärdera” kvinnans arbete i hemmet och att man ska ersättas för att stanna hemma med sina barn, men tror ni verkligen att politiker nånsin kommer ge er pengar?
7. Och om ni får pengar, fattar ni inte att det är så lite pengar att det knappt går att leva på?
8. Hur kan ni skita i er framtid?

Linda är inte ensam om att undra hur fan hemmaföräldrar är funtade. När jag som 21-åring (på 80-talet) valde att vara hemma med mitt första barn fick jag osannolikt mycket kritik för det. Framförallt från jämngamla tjejer som upplyste mig om att jag var en borgarbracka, en könsförrädare och en bakåtsträvare. Och att sonen skulle bli störd och asocial om han inte fick vara på dagis från ett års ålder. (Som om det inte funnes fler sätt att få barnsällskap än att gå på dagis.)

Jag som var uppväxt med vänsterideal insåg att jag hade överträtt en osynlig gräns. Det parti jag hade tänkt rösta på förklarade för mig att jag var en parasit på samhällskroppen.

Ingen frågade hur vi tänkte, hur vi löste det ekonomiska. Att vägra dagis var så fult och illojalt att man inte ens ville veta varför. Fortfarande vill ingen veta varför man väljer ungarna framför pengarna, det tas bara för givet att man är lat eller dum i huvudet. Ens barn kommer att bli koko, själv kommer man aldrig att få ett jobb. Jag som var hemma i tolv år med fyra barn borde isåfall vara arbetslös och mina barn borde vara ena bortkomna fårskallar. Så är det nu inte – visserligen är jag sämst på att samla, tjäna och spara och vi har ofta för mycket månad kvar i slutet på pengarna. Men våra fyra barn råkar vara världens häftigaste, snyggaste och smartaste, och jag skulle inte vilja tjäna en krona mer om det betydde att få vara mindre närvarande med dem.

Inkonsekvensen i diskussionerna är tröttsam och fördummande. Varför är det rätt om en pappa tar ut mycket föräldraledighet, men fel om en mamma gör samma sak? Varför är det viktigt för barn att se att mamma jobbar, men inte pappa? Varför är det rätt att spendera hela dagarna med andras barn, men inte med sina egna? Hur är det säkert att man blir tillräckligt rik eller lycklig för att man har ett heltidsarbete?

Det lustiga, eller sorgliga, är ju att man aldrig har någon garanti, hur man än gör. Det finns inget recept som är bäst för alla. Dagisbarn kan bli olyckliga vuxna. Hemmabarn kan bli sociala, eller asociala. Pengar kan lösa problem eller skapa problem, men knappast garantera hållbara äktenskap, jämlika förhållanden eller starka barn.

Ändå liknar resonemangen så ofta en tävling i vem som har fattat de klokaste besluten för sina barn, beslut som ska göra barnen till hela människor. Man argumenterar för sin egen livsstil och använder barnens bästa som slagträ. Inte så konstigt egentligen – vi vill ju alla våra barns väl. Men varför måste vi spotta på de som gör annorlunda?

Jag kan fundera ibland på om det blir jobbigare att vara förälder ju mindre tid man är tillsammans med sitt barn. Ibland får jag för mig att det är så, jag tycker mig se tecken på det. Att man orkar med mer, står ut med mer, för att man har haft så mycket roligt och härligt tillsammans, för att man står så nära varandra.

Det jag vet säkert är att det inte handlar om pengar. Det handlar inte om vem som lagar maten hemma, vem som tjänar mest, vem som kommer hem senast, hur mycket ens tonåringar har att röra sig med. Det handlar inte om vem som har finaste jobbet heller. Inget av det där är ett bevis på hur bra barnen har det. Eller hur man ska kunna försörja sig när man blir gammal, eller ens att man blir gammal.
Om jag har tur vill mina barn försörja mig när jag blir helt osjälvhjälplig till slut, precis som jag försörjde dem en gång, som min mamma försörjde mig, som jag kommer att försörja min mamma.

Vi måste sluta kriga om vem som är tuffast och duktigast och bäst förälder. Alla gör nog sitt bästa, men de föräldrar som vågar välja bort status och ytlig trygghet för att få vara mer tillsammans med sina barn, de är jordens salt. Deras liv kommer att bli som det blir, deras ålderdom blir som den blir, deras barns lycka är precis lika skör som alla andras. Men de har vågat vika av från den vanliga vägen för att få vara hemma när deras småbarn springer ut och in genom dörren, när deras tonåringar kommer hem från skolan, för att få lyssna mer och bråka mer och skratta mer och ge mer. Fast det inte ger fler pensionspoäng.

21 thoughts on “Hemmaföräldrar, Linda Skugge, är jordens salt

  1. Jag haller helt med dig! Jag ar hogutbildad men har valt att vara hemma med mina barn istallet for att gora karriar o leva upp till superkvinnoidealet men det har folk haft asikter om hela tiden. Har i Italien ar det ju vanligare sa har sager ingen nagot (o har finns inte ”dagis ar det enda ratta”-mentaliteten) men nar vi bodde i Sverige sa…. o eftersom jag ar gift med en italienare sa drog manga slutsatsen att det var han som TVINGADE mig att stanna hemma! Vilket inte ar fallet utan det ar jag som satt barn till varlden for att jag vill vara med dem o se hur de vaxer upp o finnas dar nar de behover mig. For MIG ar detta viktigare an att ha pengar och status. Viktigare an att passa in i nagaon annas mall av vad som ar ratt o fel. O nagot som jag tycker skugge o co har missat ar ar att var hemma med barn AR ett jobb, om inte jag gor det sa maste jag BETALA nagon annan att gora det o stada o fixa hemma och jag har aldrig kant det som om jag lever pa min mans pengar (som dessutom ar mina eftersom vi faktiskt har familj ihop) for jag gor ratt for mig! Men vad jag ar trott pa Skugge, varfor envisas alla att fortsatta lasa henne…?

  2. Anzi says:

    Tack för ett bra inlägg i debatten. Jag tycker det borde vara upp till var och en hur man lever sitt liv med sina barn vare sig man är man eller kvinna. Jag har jobbat heltid sedan min yngsta var ca 1 år gammal. Nu är hon tre och jag har gått ner i arbetstid för att jag inte orkar vara borta från mina barn så mycket. Pengarna jag förlorar? Det löser sig alltid. Att sitta ute på gården och se mina barn springa runt och leka är så j-a mycket mer värt.

    Än en gång tack för en nyanserad bild (till skillnad från andra inlägg i debatten…)

  3. Jag tycker att jordens salt är att göra vad som verkar bäst för hela familjen, just då. Oavsett om man väljer barnomsorg utifrån, eller att själv ta hand om sina bar. Jag har både varit hemma med barn och haft barnomsorg och jag kan inte säga att nå´t av mina barn är lyckligare än ett annat. Tror att om man är hemma med sina barn o mår skit, så är man inte heller nåtn bra mamma… och tvärt om. Sen får man inte glömma ett en massa mammor o pappor inte ens har valfriheten att KUNNA välja!

  4. Fieli says:

    Åh, vad jag blir glad av att se att det finns fler som tycker som jag! Tack! Jag önskar att jag kunde få vara hemma längre med min nyfödda tjej, men eftersom pappan är arbetslös och lite studerande kanske jag måste ut och jobba efter drygt ett år.Jag röstar för att få använda ”förskolepengarna” som man själv känner är bäst för barnet. Föräldrar är föräldrar av en anledning!

  5. en_till_anna says:

    Varför är det rätt om en pappa tar ut mycket föräldraledighet, men fel om en mamma gör samma sak?

    Varför inte dela lika?

    Varför är det viktigt för barn att se att mamma jobbar, men inte pappa?

    Sorry, men det är jätteviktigt. Om man vill att ens barn ska få den uppfattningen att kvinnor inte är beroende av män. Typ 90% av alla barnböcker jag läste när jag var liten innehöll en pappa som jobbade på ett viktigt kontor och en mamma som stod vid spisen. Jag är glad att min mamma visade sin dotter att kvinnor tjänar sina egna pengar och hade jag en son skulle jag inte stå ut med att han fick lära sig att kvinnor är hushållerskor medan män tjänar pengar.

    Varför är det rätt att spendera hela dagarna med andras barn, men inte med sina egna?

    Det handlar om att alla (som har möjlighet) måste förtjäna sitt uppehälle. dagispersonalen förtjänar sitt genom att passa dina barn så du kan tjäna ditt.

    Hur är det säkert att man blir tillräckligt rik eller lycklig för att man har ett heltidsarbete?

    Det handlar KNAPPAST om att bli rik och lycklig. Jobb är pest och jag hatar mitt jobb och kommer aldrig bli rik. Det handlar om att kunna försörja sig själv och sitt/sina barn.

    Slutligen; jag tycker inte att det här handlar om hur den bästa föräldern är, vad som gör en lyckligast, vad som är mysigast. Det handlar om att ett samhälle där kvinnan är ekonomiskt beroende av mannen (även om det bara är ”tillfälligt”) inte är ett friskt samhälle.

  6. Pia says:

    Tack så hemskt mycket för att nån mer ser sanningen. Jag vill inget hellre än att vara hemma med min dotter, och om jag kunde skulle jag vara hemma i minst tio år till. Förhoppningsvis klarar vi henne i två år, men jag har redan ångest.

  7. Jag begriper inte riktigt varifrån all ilska kommer (vi ser inte så mycket av den här precis, men rent allmänt). Inget är tydligen mer provocerande än råd från en människa till en annan, när dom handlar om barn. Omedelbart måste det börja skjutas och jämföras och nedvärderas. Tänk om man vill veta då, hur andra människor löser sin vardag? Skriv till mig till exempel, jag samlar på erfarenehter kring det här, jag vill verkligen ha andras råd och tips för att få livet att rulla på lite smidigare under dessa roliga men tröttande småbarnsår.

    Jag är både hemma och jobbar – vi har faktiskt båda sagt upp oss för att kunna jobba hemma, och vara hemma med barnen. Vi har förskola 15 timmar i veckan, för att förskolan är så jäkla bra, annars turas vi om att vara med barnen. Det funkar för oss – kan ni inte snälla berätta för mig vad som funkar för er?

  8. Ulrika says:

    Expressen borde kicka Linda Skugge och ge dig jobbet som krönikör istället. Gud vad du är bra på att skriva och diskutera!

  9. Mikaela says:

    Men om du skulle läsa lite mer i Lindas blogg så får du se att hon inte menar på det sättet du får det att framstå på. Som jag förstår det Linda skriver om det här så vill hon få fram hur kvinnor tänker när de ger upp karriär mm för familjen så att pappan/maken kan fortsätta klättra i sin. Hur de planerar för sin framtid. Jag pluggar nu och har väl inga tankar på familj än, men känner att jag alltid vill vara säker på att JAG kan försörja mig själv. Varför och hur skulle jag kunna lita på att nån annan ska försörja mig?

  10. Nina says:

    T A C K ! Det här behövde jag läsa för jag har känt mig heldum den senaste tiden bara för att jag vill vara hemma med min dotter. Jag vill vaa hemma med henne denna tid, då dagis ändå ine är så viktigt för henne. Vi går dessutom på öppna förskolan minst en gång i veckan. Jag vill passa på att vara henne nära nu, för sedan kommer det inte finnas tid alls. Då kommer vi ses morgon och kväll, och då väldigt kort eftersom barn sällan är uppe hela kvällen… Men det är nog förbjudet att känna så…

    Tack igen för att du skriver precis det jag också tycker! Jag är så trött på att vi alla kvinnor ska vilja jobba framför att vara hemma med våra barn!

  11. Ullet says:

    Jamen, huvudet på spiken! Har funderat själv i dom banorna men inte kommit på en sån bra ordföljd! *ler* Varför är det ena så mycket bättre än det andra? Mycket intressant och tänkvärt….

  12. Jenny says:

    Sorry, men de hemmamammor JAG känner har varit det för att de har varit för lata eller korkade för att få ett jobb. Sen skyller de på barnen för att få fortsätta vara parasiter på samhället och sin man (som de ofta lurat på graviditetn ”hoppsan jag blev med barn”. Och hej vad deras ungar har haft kul hemma…nu ska vi titta på när mammma dammsuger, nu ska vi titta på när mamma tar en cig och läser Amelia..huu

  13. Angus Liddell says:

    Hej Anna, innan jag hittade hit hade jag blivit förbannad nog att skriva om det hela på sourze. Men jag ser här att det inte bara är jag som reagerar. Tack för kloka ord. m v h Angus

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *