Som om döden vore en fiende

Jag tänker på döden jämt. (Det kanske har framgått.) Likt en filifjonka väntar jag mig alltid en katastrof. I min morbida fantasi har jag gått igenom alla tänkbara helveten – barnen dör, mannen dör, jag dör (fast det sista är inte så farligt, bara sorgligt för barnens skull). Inte så att jag egentligen tror att jag vet hur det känns. Jag är bara väldigt, väldigt beredd på att döden ska hända i mitt liv. Trots att jag är över 40 har jag alla mina vänner och hela min familj med båda föräldrarna i livet (det känns väldigt skrämmande att skriva en sån sak, som att utmana hämndlystna gudar) så jag har ingen erfarenhet av att förlora någon jag verkligen älskar i verkligheten.

Ändå kan jag inte tycka att döden måste undvikas till varje pris. Jag skulle inte vilja ha evigt liv. Jag tycker inte att man ska rädda liv eller uppehålla livet i alla tänkbara lägen. Döden är inte en fiende, inte det värsta som kan hända oss. Det är mycket viktigare vad vi gör av livet medan vi lever, vad vi gör tillsammans, hur vi är mot varandra och mot oss själva.

Om vi fruktar döden mer än nånting annat måste vi leva som om vi var gjorda av glas. Vi måste tänka på allting som kan skada oss, och bygga upp skydd mot det. Vi måste alltid vara rädda eller på vår vakt. Vi kan inte ta några risker, aldrig slappna av helt och hållet och bara vara i nuet. Vi måste vara misstänksamma mot alla främlingar, mot främmande mat, okända vatten, oöppnade paket. Vi måste vänta en timme innan vi badar, bära hjälm, borsta tänderna tre gånger om dagen, ha förståndiga skor och vaccinera oss mot alla sjukdomar. Vi kan inte balansera på höga murar, ta emot gåvor från främlingar eller springa barfota i gräset. Fruktan måste styra våra liv, för så fort vi glömmer bort att akta oss kan döden slå till. (Som du kanske anar är jag inte särskilt modig, ingen fallskärmshoppare eller grottdykare precis. I själva verket får jag svindel bara av att tänka på Kaknästornet och måste alltid bekämpa mesen inom mig.)

Och när vi försöker hålla döden borta gör vi den ännu mer skrämmande. Nuförtiden har många vuxna svenskar aldrig sett en död människa i verkligheten, knappt ett dött djur ens (bortsett från insekter, roadkills och charkdisken förstås). Vi är så ovana vid döden så vi inte alls vet hur vi ska handskas med den, hur vi ska närma oss någon som har förlorat en närstående, vad vi kan säga.

I boken Du är hos mig ändå beskriver en mamma hur en förälder till en av barnens klasskamrater kom omedelbart för att stödja mamman och hennes barn när pappan hade dött:

Kompisens familj har tagit ledigt. Gröten kom på bordet, familjen blev kvar, höll om, hörde på, höll tyst, fyllde vaser, bryggde kaffe, log mot oss. Fast vi inte är släkt eller ens hunnit bli närmare vänner. Men kompisens pappa är grek, van vid att man hastar till sorgehus och inte för att ”beklaga sorgen” utan för att delta i den.

Det är förstås inget fel med att beklaga sorgen, men kanske gör man sorgen lite lättare att bära om man är villig att dela den. Och inte är rädd för den.

4 thoughts on “Som om döden vore en fiende

  1. Ja, haller med dig. Den forsvinner ju inte for att folk latsas om att inget har hant och det gor inte ondare for att man pratar om den eller bekraftar den, snarare tvart om.

  2. /nina says:

    Sven Wollter sa nåt väldigt bra i en recitation om att beklaga sorg; han sa ”Lämna min sorg ifred” ungefär – beklaga den inte, sörj med mig istället. Jag är ledsen för att min älskade är död, och jag vill ha min sorg. Den hjälper en vidare och finns där för att man sörjer. Vore det inte förfärligt om man INTE sörjde????? Hans tankegångar fick åtminstone mig att tänka efter både en och två ggr….

  3. Ja, att vara rädd för döden och sorgen är ganska vanligt i vårt samhälle.
    Jag skulle verkligen vilja våga dela andras sorg, men men rädslan för att tränga sig på har varit så stor de få gånger jag varit i närheten. Så då tvekar jag och gör ingenting.

    Jag hörde ett föredrag av en kvinna som förlorat sin son. Hon berättade hur mycket en persons omtanke betytt. Nu och då låg det nämligen nybakat i en påse i brevlådan, eller hängde på dörren eller hur det nu var. Det var så starkt när hon berättade det.

  4. Hej! Kom hit via lemonad.org. Jag känner igen mig i vad du skriver. Jag är också väldigt rädd för döden. Jag har riktig dödsångest ibland. Särskilt rädd är jag för att det ska hända min son något eller mig så att jag inte kan ta hand om honom. Därefter min familj såklart, mamma och pappa o.s.v. Det är hemskt att leva så men jag kan inte skaka av mig känslan. Min lillasyster dog 1998 och efter det hände har jag mer eller mindre hela tiden haft sådana här känslor. Mycket sorg har funnits i mitt liv och finns fortfarande. Min mormor dog, sen min lillasyster, min morfar fick i samma veva ALS och kan inte röra en fena. Det händer en massa saker som man inte har någon kontroll över och det hjälper inte direkt att gå runt och vara orolig hela tiden. Skönt att läsa att det i alla fall är fler än jag som känner så.
    Ha det så bra! :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *