En balansakt

Att jobba för de goda killarna är rätt och bra. Men ibland tycker jag att det är lite läskigt också. Man får ha noga koll på var man sätter fötterna när man balanserar på randen mellan att hjälpa och att stjälpa.
Vi som jobbar på Rådet ska ju helst hjälpa. Och om man tänker efter så ingår det ju då att vi får folk att känna sig starka, att de kan klara sig och komma framåt. Bli lite mindre beroende av oss.

Det är inte alltid så lätt att komma ihåg. För det är ganska skönt att vara behövd. Man blir glad om man känner att man har lyckats hjälpa någon. Och då är det ganska lätt hänt att man dukar fram mer och mer hjälp: Titta, det här kan du också få av mig, och det här … Kolla vad mycket olika hjälpsaker vi har.

Faktum är att ju mer vi lyckas förkorta tiden av elände för de drabbade, desto mer gör vi oss själva onödiga. (Detsamma gäller nog alla sorters hjälpare – terapeuter, föräldrar, läkare och andra beskyddare.) Tänker man inte på det så noga så kanske man lever sig in i hjälterollen lite för bra. Det är ju så gott att hjälpa någon som det är synd om. Och man vill ju inte bli av med jobbet precis.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *