annaxtNågra av de som kommenterade min post om Sömnmetoder på katastrofens rand menade att jag inte har en aning om hur Anna Wahlgrens Sova-hela-natten-metod ser ut idag. Jag har inte sett filmerna, men det jag läste på metodsidan kändes ändå väldigt bekant. Nu gick jag tillbaka och kopierade en bit text därifrån, här i förkortat skick:
”Metoderna: Fasta – och tillräckliga – sovtider. En attityd av självklarhet hos de vuxna. Egen säng efter ”smekmånaden”; eget rum efter senast fem månader. Nu knyts den trygga sömnen till barnet självt, inte till de vuxnas fysiska närvaro. Mycket skratt och glädje inför en kort och saklig läggning. Mörkt, så att inga synintryck stör. Tyst, övertygande, rogivande vaggning eller ”buffning” av lämpligt slag – barnet ska tystna och slappna av i hela lilla kroppen inom två minuter. Först därefter kan den lilla våga somna och sova lugnt.”
Om jag skulle läsa det här för första gången idag skulle jag till exempel genast välja bort regeln om att barnet ska ha ett eget rum. Man måste alltid tänka själv, så är det bara. Man måste alltid känna efter: känns det här rätt för mig? Finns det något i råden från Anna Wahlgren / BVC / min grannes svärfar som inte känns bra, som jag ska välja bort?
När vi använde Anna W:s metod som den beskrevs i Barnaboken, när min yngsta dotter var bebis för sexton år sen, tog vi fasta på principerna och tillämpade dem på ett sätt som kändes rätt. Så här gjorde vi:
”Min dotter var 10 månader och sov i en egen säng i samma rum som sina tre syskon. Hon var extremt kvällspigg och ville alltid komma upp tusen gånger efter att jag nattat henne. Av olika anledningar samsov vi inte då. Jag var helt galet trött den här perioden, kände mig yr och lättretlig på dagarna och mådde nästan illa av utmattning på kvällarna. Jag hade börjat känna att jag blev arg när hon inte ville sova, och det kändes inte alls bra.
Den natten jag startade kuren nattade jag henne, men när hon sen ville komma upp gick jag inte in och tände och tog upp henne som jag annars brukade. Istället gick jag in och la henne ner igen, buffade henne lite, sa godnatt med låg röst och gick ut igen. Detta upprepades flera gånger, jag minns inte exakt nu men kanske fem gånger under kvällen och tre gånger till under natten. Hon skrek och var arg några gånger. Jag väntade lite längre än vanligt innan jag gick in, några minuter kanske. Nästa natt vaknade hon och skrek en gång, men somnade direkt när jag kom in och buffade henne. Tredje natten sov hon hela natten, och alla nätter därefter. Någon månad senare, när hon lärde sig att gå, fick hon en ny låg säng som hon kunde komma och gå som hon ville från, och kom in till oss på natten ibland, oftast utan att väcka mig.”
Idag är jag till hundra procent för samsovning, och alla andra ”metoder” som bygger på idén om att bebislivet blir enklare om man anpassar det efter det mest ursprungliga livets principer.
Det är trots allt så att bebisar kan sova när de föds. De måste kunna sova, det är en överlevnadsstrategi. De måste kunna sova, äta, vara med de vuxna hela tiden, anpassa sig till de vuxnas överlevnadsbehov. Som det såg ut på stenåldern. Däremot är inte bebisar anpassade till den sortens liv vi lever idag, med arbeten, mataffärer, sekundvisare, stress, tv, lampor, lägenheter och så vidare. Ju mer man kan följa minsta motståndets lag under bebistiden, ju mer man kan låta livet vara så primitivt och enkelt som möjligt, ju mer blir den tiden njutningsfull, avslappnad.
Om man av någon anledning har fått stora sömnproblem och sovrutinerna har kajkat ur helt, trots att man samsover, rekommenderar jag Anna W:s metod. Så som den bör tolkas för just din situation. Den är ljusår att föredra framför femminutersmetoden, skrikmetoden och sömnmedel. Den bygger på tanken på att rutinerna har hamnat helt i olag, och att man så snabbt och smärtfritt som möjligt ska komma tillbaka till normalläget. Den bygger på att man är kärleksfull och respektfull mot barnet, och inser att det inte är barnets fel att sömnen har blivit kaotisk. Den är en bro tillbaka över den brinnande floden.
Artikeln i DN var onyanserad och otydlig. Det är många, många som har en uppfattning om Anna W utan som bara baseras på vad de har läst att andra har skrivit om henne. Jag håller inte med om allt hon skriver, kanske inte ens hälften. Men jag gillar henne som person, jag vet att hon har ett fantastiskt handlag med bebisar och barn, och framförallt beundrar jag hennes enorma RESPEKT för barn och barns behov. Och hennes mod, att alltid säga vad hon tycker utan att vara rädd för vad andra ska tänka om henne.
Bra länkar om samsovning:
- Barnläkaren Sarah Buckley svarar i Mothering
- Professor James McKenna, expert på samsovning, svarar i Mothering
- Mer i Mothering om sömn och samsovning
- Läs boken ”Mitt barn och jag”, finns att köpa på förlaget Röd Fågel
- Min recension av ”Mitt barn och jag” här
Läs vad andra skriver om sömn, sömnmetoder, Anna Wahlgren, samsovning, barn
Vi samsov aldrig, för jag trodde (och tror fortfarande) att jag inte skulle ha klarat att sova själv då.
Äldsta flickan sov som en stock genast, och om hon inte sov var hon redan tidigt oftast nöjd med att ligga vaken och filosofera.
K:s sovvanor var en helt annan tekopp. Vi tillämpade Anna W:s metod på olika vis, men eftersom vi inte samsov innebar alla visen att vi vuxna var tvungna att vakna om natten – det gjorde vi i skift, i ungefär två års tid. Men trötta vart vi!!!
Nu kommer poängen: Det jag framför allt lärde mig av Barnaboken var ”attityden av självklarhet” och att man måste utstråla trygghet med en särskild sorts auktoritet – och det gäller inte bara i sovsammanhang, inte bara gentemot barn. Och sedan jag nu såg Anna W live första gången i höstas så begriper ännu lite mer av den där självklarheten och hennes respekt för barn.
Sååå, mitt i prick! Hoppas fler kunde tänka som du! :o)
Det du säger om att barn är inställda på hur vi levde på stenåldern – dvs enkelt och tillsammans – var också min ledstjärna när jag fick barn. Varken vi själva eller barnen är anpassade till den märkliga sorts liv vi för idag – jag, t ex, sitter still framför en strålningsfarlig plastburk hela dagarna. Vi är inte anpassade till denna konstiga åtskillnad mellan ”arbete” och ”fritid”, och samhället i stort är inte anpassad till något så organiskt som föräldraskap och barn. Vi är analoga och samhället är digitalt, i vid bemärkelse (jag menar inte elektronik).
Vi måste slappna av mer och blanda mer och tro på våra känslor. Samtidigt avskiljs äldres kunskap från unga, som ju knappt har tid till någonting viktigt utom jobb – inte idka älskog i lugn och ro, inte ligga och gosa med en baby i en timme på sängen, inte stå och titta på ett vackert träd. Det är där råd och erfarenheter från de äldre kommer in.
T ex när det gäller dessa arma burkabebisar som tillbringar sina utevistelser i en stekhet barnvagn med en filt över – gallerfilt eller ej. Inget ser de, ingen luft får de, ingen ögonkontakt med föräldern.
Bra skrivet Anna Toss! Starkt att du står upp för en kvinna som besitter så mycket kunskap om barn. Idag blir hon förföljd av ”vetenskapliga” kritiker och andra vilket kan liknas vid den häxjakt som bedrevs under medeltiden. Jag har själv en teori om varför bebisar sover illa: föräldrarnas livsstil och egna välmående. Jag undrar om inte en mamma som var mycket stressad under graviditeten, som jobbade hårt och som själv hade sömnproblem inte får en bebis med sömnsvårigheter? Själv har jag som tur är en liten flicka som sovit hela natten sen två månaders ålder.
Hej och tack!
Vad glad jag blev av att läsa i din blogg, du är en stark kvinna som står upp för vad du tycker och tror på – inte helt lätt alla dagar ;-)
Fram för fler starka kvinnor som vågar stå upp för det de tror på, vi måste absolut stötta varandra!
Varm sommarkram från mig, en sexbarnsmamma – utan Barnaboken hade det aldrig blitt så många barn!
Du skriver: ”Det är trots allt så att bebisar kan sova när de föds. De måste kunna sova, det är en överlevnadsstrategi.” Fast en del glömmer bort det fort! kanske för att man lägger dem på rygg. Med mitt första barn var det inget problem, med ett barn klarar man att vara vaken på natten en del. Men med två barn… när det andra väcker sig själv hela tiden, för att det ligger på rygg, som det ju ”ska”. Då går man nästan under av trötthet. Och vi har idag mycket lite kontakt med de äldre, erfarna generationerna. Hur gjorde de? Jag lärde mig av mamma att lägga bebisen på sidan och av Anna Wahlgren att lära bebisen sova. Annars hade jag nog inte levt idag…
1964 lärde jag mig av BVC att lägga barnen på mage. Om man tittar på bilder från naturfolk som sover ihop, ligger för det mesta samtliga, barn och vuxna, på sidan på en bastmatta eller liknande.
Jag tycker att det är något hysteriskt över det här med ”plötslig spädbarnsdöd”. För man vet ju inte vad det beror på. Vidare är det ju extremt ovanligt. Här tror jag att det gäller att vara trygg i sig själv och ha tillit. Och att ha sunt förnuft. Jag vet mammor som är livrädda för att deras bebisar ska somna in – och alltså föredrar att vakna varje timmer framför skräcken.
Ingen skulle få för sig att laga sin splitternya racercykel med råd som var relevanta för en monark från femtiotalet. Ytterst få skulle avstå från nya mediiner och istället förlita sig på råd från en schaman. Ganska få tycker att jag har alla rätt bara för att jag påstår att jag har alla rätt. Samma sunda skepsis som råder i fallen ovan bör även gälla Anna Wahlgren. När kommentatorerna som hyllar Anna W också avfärdar forskning och tycker att vi ska leva som på stenåldern är det kunskaps- och utvecklingsförakt. Hade detta varit stenåldern hade vi 40+ och dom flesta av våra barn varit döda. Hade vi avvisat forskning om barns utveckling hade vi fortfarande haft skolaga och operationer av spädbarn utan bedövning. Sunt förnuft är det farligaste som finns, för det kan motivera vad som helst. Och ni får kalla mig blödig, men inga av mina barn har fått gråta sig till sömns. Nånsinn.
Hej Anders! Det är möjligt att vetenskap har förbättrat vissa levnadsförhållanden. I synnerhet om du är man har du många säkra kort att välja bland och en garanterat prioriterad roll i vården. Är du kvinna och moder finns trygghet vid ex. förlossning. Vad vetenskapen dessvärre missar är att tangera kvinnans kroppsintelligens som dels fungerar annorlunda än mannens, dels aktiveras på det mest fantastiska sätt vid graviditet och förlossning. Sunt förnuft är nog det mest intelligenta verktyg vi har. Om vi inte är helt bortkollrade av modern teknik, trehjulade barnvagnar, datorisering och medicinering – i såna fall är vi nog såpass alienerade från oss själva att vi helt missat vår egen inre intelligens. Den som finns där som en salighet och som säger ifrån eller gör dig trygg, helt naturligt, för att du mår bra, har tillit och sköter om din kropp och själ. Kramar
Nu var det länge sen jag läste Howard Gardner, men jag minns inget om att mäns och kvinnors kroppsintelligens skulle vara olika. Men jag kan minnas fel. Det jag vet är att sunt förnuft är bland det farligaste som finns. Bland klanledare i Somalia är könsstympning höjden av sunt förnuft. Anna Wahlgren representerar för mig löst tyckande i sunt förnuft-skolan. Hon har knappast större erfarenhet av barn än exempelvis jag, men kontroversiella åsikter säljer, särskilt om dom återknyter till något reaktionärt (samma sak med curlingdebatten). Och jag skulle aldrig lita på mina känslor som enda redskap.
Anders! Om du inte litar på dina känslor förstår jag att du måste söka en annan källa. Jag anser att mina känslor, intuition, trygghet i migsjälv, saklighet och självklarhet är vägledande i fostrandet av mitt barn. Och allt det här är ju samma sak som självkänsla och livskvalitet. Jag känner mig trygg i livet, har tillit. Till skillnade från dig anser jag att ”sunt förnuft” är en av människans främsta levnadsverktyg.
Då tycker vi olika. Sunt förnuft skapade Auschwitz, vetenskapen förkastar rasteorier, för att nu hårddra det ungefär så långt det går. Jag pausar här.
Hej och tack för alla kommentarer. Jag har inte hunnit svara själv ännu, men läser tacksamt!
Allt som har med barn och föräldraskap är känsligt, det vet vi ju. Det är bara med den största respekt för varandra som vi kan stötta varandra. Jag tar gärna diskussion om mina åsikter, men jag ber er att vara respektfulla, framförallt mot varandra!
Auschwitz och nazismen har INGET med den här diskussionen att göra. Tack för det.
Tack snälla Anna för att du agerar moderator och styr upp din blogg när vi hamnar galet i debatten. Anders, jag låter kanske provocerande skeptisk till ”vetenskapen” och vill nyansera. Självklart har den i mångt och mycket fört oss till den höga levnadsstandard vi har idag. Internet är bra till exempel. Den ökade öppenheten har skapat medvetenhet. Tror att dagens barn kommer få ett härligt liv med så medvetna föräldrar. Men! Jag ser också att vi alieneras från våra instinkter och våra känslor som är så grundläggande och värdefulla för ett bra liv. hälsningar Annika
Jag ska hålla mig undan. Från och med nu sjunger kören i fina stämmor. Men jag vidhåller mina ståndpunkter.
Bra och nyanserat skrivet! Jag blir galen på att föräldrar behandlas som totalt lättledda våp som inte kan dra några egna slutsatser. Anna W har både rätt och fel enligt mitt sätt att se det, och jag utgår från att andra gör sina egna tolkningar. Hon tvingar ju ingen till någonting utan säger bara vad som funkat för henne. Jag har tex aldrig fattat varför det skulle vara ett måste att sova i eget rum, eftersom merparten av världens befolkning bor eller genom historien har bott i hus med kanske ett eller två rum, där man tvingas sova ihop. Och om man utgår från sig själv – jag sov som sämst mellan åtta och 20 års ålder – då jag var för stor för att sova i mammas säng, men inte hade någon partner att sova med. Nu när jag inte kan sova ligger jag och tittar på min familj, hör deras andetag och känner mig trygg, sen somnar jag. Det räcker för att jag ska förstå att det är bra att sova ihop. Om man orkar.
Jag delar inte AW:s konspirationsteorier om att ”samhället” vill forma alla till lydiga små kloner (är detta månne bortredigerat ur senare upplagor av Barnaboken?)
Sånt gör mig misstänksam.
Hennes ton till föräldrar, både lydiga och olydiga mot läran är inte det minsta respektfull och ibland tänker jag (och det står helt och hållet för mig själv) att hennes tidvis paranoida utbrott beror på att hon är periodare.
Kopplingen till scientologerna kan jag inte bedöma, men med hänvisning till vad hon tidigare har menat vara ”samhällets” ondsinta maktfullkomlighet låter det inte otroligt att psykiatrin ses som en metod i samma riktning.
En sak är då säker, och det är att man inte verkar kunna vara likgiltigt inställd till AW.