annaxtBokförlaget Puffin Books som ger ut Roald Dahls böcker har ändrat vissa ord och fraser i dom nya utgåvorna. Folk rasar, ropar censur och åverkan. Men historierna är lika roliga fortfarande – och lättare att läsa högt för moderna tiders barn.
Min mamma läste Kalle och chokladfabriken för mig när jag var liten; när mina egna barn var små läste jag den, och Matilda, Häxorna och många andra Dahlböcker, om och om igen. Jag har sjungit mig hes av Giraffen, Pelikanen och jag för både barn och barnbarn. Men precis som med många andra böcker, gamla och nya, har jag inte läst exakt vartenda ord som det har stått.
Tiderna förändras, och tur är väl det. När min generation växte upp fanns det i varje kärleksfilm och actionfilm en scen där den manliga hjälten höll fast en kvinna och kysste henne fast hon stretade emot, ibland våldsamt – men strax mjuknade hon i hans armar, och i dom barnförbjudna filmerna (som vi förstås ändå såg) slutade tvångskyssen alltid med sex, även om man inte fick se själva sexet utan bara vågor som slog in mot stranden. Vi flickor lärde oss av detta att män är brutala och att det inte är någon idé att kämpa emot, och att vi inte riktigt vet vad vi vill. Killarna lärde sig att ta utan att fråga, att tjejer vill egentligen fast dom inte kan erkänna det och att riktiga män är hårdhänta. Idag går det inte att göra en sån scen i en seriös film, om den inte handlar om creepy dudes. Och barn idag får höra om samtycke redan långt innan sexdebuten, vilket ger dom mycket bättre förutsättningar för bra och jämställda förhållanden.
Roald Dahl är en fantastisk författare på många sätt, trots att han var antisemit privat. Han blev författare i en tid när det ansågs helt normalt att beskriva andra människor på sätt som vi idag kallar rasistiska, homofobiska och misogyna. Och som tusentals andra författare skrev han böcker som tiden har sprungit förbi på många sätt. Astrid Lindgren kallade Pippis pappa för n*gerkung och Agatha Christies mest lästa deckare hette Tio små n*gerpojkar och utspelade sig på N*gger Island.
Jag undrar om dom som rasar över de nya utgåvorna av Roald Dahl och lovar att genast köpa hem dom gamla böckerna också är stolta över sina böcker med n-ordet kvar i titlar och text? Känns inte det bara lite sunkigt? Och framför allt: hur gör det böckerna bättre?
Många filmer och böcker jag älskade som barn drev med homosexuella, transpersoner och tjocka, med blinda och döva, med asiater och svarta och med självständiga kvinnor (eller manhaftiga fruntimmer som dom hette då). Idag känns dom skämten stendöda, eftersom upplysningen ständigt pågår och gör oss klokare och mer empatiska, ju mer vi får inblick i andra människors liv och ju mer vi förstår vad mobbning ställer till med.
Klichéerna finns fortfarande kvar i mycket av kulturen, även om svenskar i gemen har blivit mindre bekväma med skämt om människor med annan hudfärg eller sexualitet. Men om någon är tjock är hen vanligtvis tönt, mobbare eller skurk – endast i sällsynta fall hjälte eller hjältinna. Och om någon är ond syns det oftast på dom. Onda är fula, det vet alla. Det känns tryggt, men det gör också livet ännu svårare för dom som inte ser ut som normen föreskriver.
Alla såna gamla dammiga klyschor är tråkiga och onödiga för att föra historien framåt, i alla böcker som är värda att läsa högt för barn. Så jag hoppar över dom när jag läser. Jag hoppar över detaljerade beskrivningar av hur folk ser ut när dom bara finns där för att beskriva karaktären, jag hoppar över könsbestämning när den är helt irrelevant, jag hoppar över opåkallade kommentarer som inte för handlingen framåt och allting som är långtråkigt. Kort sagt, jag läser för mina barnbarn med samma skoningslösa rödpenna som mina redaktörer läste mina manus med (tack och lov!).
Och det gör inte historierna sämre, utan bättre. Jag är väldigt nöjd med att jag får läsa mina favoritböcker för mina barnbarn precis hur jag vill, och att dom älskar historierna lika mycket som jag gjorde när jag var barn.
