Men begravningen blev bra!

Hur begraver man någon som inte sagt ett ljud om hur de vill ha det? Eller jo, min mamma hade sagt en enda sak: hon ville att Lars Collmar skulle begrava henne. ”Du fattar att det blir en religiös begravning då?” sa jag. Min mamma var en övertygad ateist, men hon kände Lars sen många år tillbaka och gillade honom. De sista åren gick hon till och med på hans diskussionskvällar i Adolf Fredrik. ”Äsch, han behöver väl inte prata så mycket om Gud och Jesus”, sa min mamma.

Min mamma gick vidare en lördagskväll, efter en lugn och bra dag. Hon hade inte ont och var inte rädd, hon somnade bara och dog. De ringde mig en halvtimme senare och bad oss komma på söndag morgon. Sen hade jag mindre än en vecka på mig att tömma hennes lägenhet på Mariahemmet. Det gick, med mycket hjälp av familjen. Samtidigt skulle jag planera begravningen till två veckor senare. Sitta där på begravningsbyrån och fatta en massa beslut, fast jag var halvt bedövad och utmattad. Men, för att göra en lång historia kort: det blev väldigt fint till slut.

Lull begravdes i Trons kapell på Skogskyrkogården en solig eftermiddag i september. Vi hade valt den allra enklaste kistan och lagt kapellets solgula bårtäcke på den, och en löpare i brun sammet från Indiska där vi la kaprifoler och snäckor som en av Lulls bästa vänner hade tagit med sig från Käringön. På kistan låg också min mammas svarta läderkeps som hon alltid hade på sig, den som hon påstod att alla karlar blev så förtrollade av.

Min morsa var ingen okomplicerad person. Hon var både stark och svag, hon åstadkom fantastiska saker och fick många vänner men var också bra på att såra folk med sina sanningar. Hon var en ärlighetspedant, som en vän uttryckte det. Hon var inte lätt att ha som mamma, men hon älskade mig reservationslöst. Lars fick med allt det i sitt griftetal, på ett alldeles uppriktigt och ändå respektfullt, ömsint sätt. Han nämnde Jesus flera gånger, men på ett sätt som jag tror att Lull skulle ha gillat.

Sen spelade Claes Brodda fin Ellington-jazz på saxofon, och Sven Wollter och Kim Rhedin läste dikter, och Strindbergs ande svävade över alltihop. Mitt i akten öppnades dörren och en liten farbror med grått skägg, käpp och stråhatt snubblade in i kapellet. Med tanke på min mamma kunde det ha varit en uteliggare som hon hade bjudit in till begravningen, men efteråt kom han fram och skakade min hand och presenterade sig som ”professor Kahn from Pakistan”. I boken där alla gäster skrev en sista hälsning efter minnesstunden skrev han:

Margareta – I will never forget our wonderful bus-ride through the desert.

Jag har fortfarande ingen aning om vem han var, men det var typiskt min mamma. Hon hade säkert på sig läderkepsen på den där bussresan.

Minnesstunden blev också helt fantastisk, med sång och gråt och skratt, och en del ganska otroliga historier som jag inte hade hört förut. Folk berättade både om hur de varit frustrerade på min mamma och hur de hade uppskattat henne. Det var stort. Nån dag när jag har tid tänkte jag skriva mer om Lull, och om några av de där historierna.