annaxtEn sak som var bra med att jag fick cancer (det låter ju jättekonstigt, jag vet) var att jag upptäckte pussel. På eftervården på Vidarkliniken fanns ett sällskapsrum, och där satt bland andra Eva, Kerstin, Martina och Maud och pusslade. De var mycket bättre än jag någonsin kommer att bli, de kunde hitta den rätta gulorangea biten bland tusen andra gulorangea bitar med bara en blick och en magisk handrörelse.
Men grejen är att jag trodde, när jag kom dit, att pussel var tråkigt! När det i själva verket är mysigt och meditativt och spännande. Och extra roligt när en får pussla med en kompis.
I natt la jag klart ett av de födelsedagspussel jag fick av döttrarna, en impression av en impression: Matthew Innmans ”Mrowwy Night”, inspirerad av Vincent Van Goghs ”Starry Night” (eller Sterrennacht som Vincent kanske sa).
De sista 70-80 bitarna la jag på ren viljestyrka. Men de allra sista tio bara ploppade jag in, efter midnatt! Med en magisk handrörelse.
✨🧙♀️🦄🌙
