Min farmors far och mysteriet med de jättelika rapphönsen

Vi flyttar på måndag, japp så är det. Inte så långt, bara ett halvt kvarter, men man måste ändå packa ner hela sitt liv i tusen kartonger och frakta dem nerför fem trappor, runt hörnet och sen upp fem trappor! Jag har alltid längtat efter en teleporter men först nu slår det mig hur man verkligen skulle få användning för den.

Hur som helst, de tusen kartongerna står gapande tomma och det är hög tid att börja fylla dem med böcker och saker. Och vad mycket intressanta grejer man hittar när man börjar lyfta ner böcker och saker från hyllorna. Dagens bästa fynd var en liten blå bok som jag trodde var borttappad men som visade sig ligga längst in under bakom. Och jag hade inte ens läst den! Jag bara kom ihåg att jag hade haft den, och har velat läsa den i flera år, men den var som sagt borta. Den heter ”Barndoms- och ungdomsminnen” och är skriven av min farmors pappa August Johan Lindberg, som var skådespelare på 1800-talet i Stockholm.

När jag slog upp den visade det sig att jag fick den av min mamma på min 16-årsdag, vilket jag hade glömt bort helt (antagligen för att jag fick min första kamera den dagen, en Pentax K-1000 som jag älskade ömt i många år). Boken har ett fint ex libris med namnen Signe och Gottfrid Rystedt, och är dedikerad av August till ”Herr Lifmedicus Gottfrid Rystedt / detta lilla minne af författaren”.

Den är hemskt rolig! En typisk äldre-herre-memoar, med minnen som verkar utvalda, skönmålade och dramatiserade för att få författarens liv att verka lagom märkvärdigt, och författaren själv att framstå som genialisk och enastående intressant redan som nyfödd. Sen är den förstås rolig för mig för att den handlar om en gammal släkting. Och August skriver så rart om sin mamma Stina:

”Min mor kallades allmänt för Södra Åsens hjälphustru och var omtyckt överallt. (…) Hon kunde både baka, brygga, slakta och väva, och när hon satt i vävstolen och jag spolade åt henne, så sjöng hon, så att det hördes av alla grannarna. Sagor kunde hon också, och då vågade ingen av oss säga eller göra ett knyst.”

Men på slutet skriver August om sina resor i Jämtland, och då beskriver han hur folk färdades hit och dit på rapphöna!

”Och så bar det i väg med ångbåt till Sundsvall och sedan alla de aderton, tjugu milen på rapphöna.”

”Betänk att det är andra än jämtlänningar som kommer hit opp från Sundsvall, genomskakade på rapphöna.”

”När jag anlände till Östersund var det på rapphöna.”

Nu måste någon förklara för mig! Åkte man omkring på jättestora fåglar i Jämtland förr i tiden? Eller vad betyder detta?