Hej Du

Hej mammi. Idag är det ett år sen din sista dag i det här livet.

Ett år och några timmar, sen vi vinkade adjö när jag lämnade ditt fina lilla rum på Ersta, du log och vinkade och jag kände mig så glad för att du var glad, i all din skruttighet var du lugn och glad och finurlig, du var Lull helt enkelt.

Ett år i kväll, sen de ringde från Ersta och sa att du hade somnat in för gott.

Ett år i morgon, sen vi satt hos dig, barnen och jag, och betraktade dig, konturerna av vad som varit du, ditt skröpliga käril. Ett käril utan fjäril. Begrundade vad du betytt för oss. Skickade med dig våra varmaste tankar.

Ett år i morgon, sen jag ringde barnens pappa för att berätta vad som hänt och fick framföra dödsbudet på komradio via polisen i Kiruna, i det kanske mest bisarra telefonsamtalet någonsin (”Lull dog igårkväll, kom”, ”Vad säger du? Du gråter så jag hör inte vad du säger, kom”, ”Lull dog igår, kom! Kom hem, kom!” och så vidare) som slutade med att till och med polisen höll på att börja gråta.

(Du skulle ha gillat min beskrivning av det, du älskade det absurda i tillvaron och lärde mig att älska det. Och det är väl inte helt fel att höra om hur sorgligt det blir när man inte är med längre, heller.)

Det råkar sig så idag, denna augustidag precis parallellt i kalendern med din sista dag på den här planeten, att jag sitter och läser dina brev. Jag sitter i en liten enslig stuga på en öde hed vid stranden och läser några av de hundratals brev du skrev till Sigrid, en av dina allra bästa och trognaste vänner. Sigrids stora brevsamling på flera tusentals brev ska skickas till ett universitet och därför fick jag låna med mig några av breven från dig, för att hinna läsa dem innan de blir forskningsmaterial. Det är kanske hundra sidor, oftast handskrivna på tunt prassligt papper, här och där ett maskinskrivet brevkort, några vykortsbuntar (du älskade att skicka fem-tio vykort åt gången och numrera dem, helst med oavslutade meningar på alla kort utom det sista).

Det är överraskande överraskande att läsa dina brev till Sicce. Jag visste ju att det var knepigt, ditt liv, men inte att det var så illa. Du kanske undanhöll mycket mer än jag trott från mig. (Men visst är det okej att jag läser om det nu? Det är ju inte som om du ville ha några hemligheter för mig, då skulle du ha gjort dig av med alla dina 63 dagböcker som nu ligger i en kartong i min källare: jag har inte hittat kraften eller tiden att börja läsa dem ännu. Det var nog snarare jag som inte ville, eller snarare orkade, höra om hur eländigt allting var. Jag var ditt enda barn, din enda familj, och jag orkade inte bära din börda också.)

Eller så passade du bara på att ösa ur dig i breven, kanske var ditt liv inte fullt så eländigt som man kan få för sig när man läser. I vilket fall räcker det och blir över. Du brottas med ensamheten, barndomsminnen, din vånda att vara en usel förälder, situationen på Kamratposten. Framförallt den förbannade ensamheten. Du nämner ofta alkoholen som en tröstare, mycket tidigare i ditt liv än jag trodde. Några få brev andas harmoni. Jag läser dem flera gånger.

Jag har alltid varit stolt över dig. Du var en sån fighter, du tog alltid strid för de svaga. Du brann för att ge barn bra, intressant och rolig information. Du ville ge barn kraft, mod, glädje. Verktyg att klara verkligheten med. Du kompromissade aldrig med det målet, aldrig för en sekund. Du var ofta i hård strid med ledningen, framförallt om deras krav på annonser i KP som du aldrig gick med på, men också om innehållet (”De vill bara ha gulliga hundar, gulliga barn, ingenting svårt eller politiskt”). Men du vek dig aldrig, gav aldrig upp. (Visst, du grät väldigt ofta och drack för att orka med. Men du gav faktiskt aldrig upp.)

När jag läser breven om dina (nästan 30) år på KP blir jag ännu stoltare, ännu mer imponerad. Vilket oerhört tungt lass du drog. Oftast tillsammans med de andra på redaktionen förstås. Men det jag fastnade för mest är ett brev från 1969. Dels beskriver du vilket helvete det är att vara heltidsarbetande ensamstående mamma till en förstaklassare. Jag började och slutade skolan på olika tider varje dag, och du fick verkligen stressa fruktansvärt för att klara av alla hämtningar och lämningar. Det fanns inget fritids, och du anställde hela tiden nya tjejer som skulle passa mig efter skolan, tjejer som du ibland inte kände att du kunde lita på. Min fröken i skolan var orolig för att jag inte hängde med på lektionerna och ville sätta mig i specialklass. Hemma var jag arg och ledsen jämt, tyckte du, vi bråkade ofta. Du tog alltid med dig jobb hem och hade aldrig tid med vuxet sällskap. På jobbet var det också kaos:

”De unga FNL:are jag anställde nyligen har bildat en ganska sträng front mot mig, de vill göra en sorts Vietnambulletin av Kamratposten, behandlar mig som representant för makten, pengarna och ägargruppen, ställer till uppträden om vi jobbar över 5 minuter – bokstavligen – och topprider mig med hot om fackföreningsbestämmelser.”

Du skriver att de är revolutionärer och FNL-sympatisörer, och att det är ju förstås du med:

”Men det är inte det enda för mig som målsättning. Och jag inser i vilket fall att ungar inte en sekund skulle orka sej igenom den läskost dom vill proppa i dom.”

Du insåg att barn inte kan tvångsmatas med politik, och du respekterade att det finns många barn som vill läsa om musik, böcker, film, kärlek, naturen och mycket annat. Du såg till att det alltid fanns serier i KP, långt innan serier ansågs lämplig läsning för barn. Du lät en sexrådgivare svara på barns frågor om sex, redan 1971, trots våldsamma protester från konservativa lärare, kristen press och andra stofiler. Du såg till att ungar fick plats att berätta om sina tankar och drömmar, och att de fick svara på varandras brev. Och i varje nummer skrev du ledarspalten Hej alla Du, alltid med kärlek och respekt för KP:s läsare. Mitt hjärta sväller av stolthet när jag tänker på det.

Ja, det var allt för idag. Det finns inte mycket jag vill säga till dig som jag inte redan har sagt (eller skrikit), alla våra bråk var förstås jobbiga men bra på det sättet att det inte blev något osagt kvar. Visst, du var en ganska knackig förälder, men du älskade mig reservationslöst och du ställde alltid upp för mig, på alla sätt du kunde. Jag försonades med din knackighet långt innan du vinkade adjö till mig den där dagen för ett år sedan.

Så jag säjer hej då på ett tag. Vi har inte satt ner ditt fina gravträd vid graven ännu, jag väntar fortfarande på samtal från kyrkogårdsförvaltningen, det skulle bli nån gång i september så vi ses väl då om du väljer att vara med en stund.

Jag hoppas att du har hamnat på nåt trevligt ställe nu, och att kepsen som vi begravde med dig fortfarande lockar till sig många karlar. (Och att karlarna på det nya stället förstår bättre att uppskatta dig bättre än de gjorde på det här usla haket.)

Alla i familjen hälsar!

Puss och kram, din Anna