Anna på (o)äventyr i Paris

– Var är din äventyrlighet, frågade sonen otåligt när jag tvekade redan vid första vägskälet på cykelturen och ville fråga kiosktanten om vägen.

Bra fråga! Jag ser mig själv som väldigt äventyrlig (vilket inte kommer som någon överraskning för alla som vet att jag också ser mig som smal, redig och Modesty Blaise), men jag är liksom äventyrlig på mitt sätt. Om jag inte har målet i sikte frågar jag om vägen, går dit det pekas och när jag når pekpunkten frågar jag igen, tills jag kommer fram. Det kan vara nog så äventyrligt att fråga om vägen också. Man utsätter sig för prov på hörförståelse, gestikulering, tålamodsprövande kartvisning, missförstånd och ibland komplett galenskap. Ibland önskar jag att jag bara kunde traska på och gå vilse utan att behöva kommunicera med människor. Men jag är helt enkelt den frågande typen.

Vad jag verkligen borde förbättra är min bristande tillit till andras förmåga att hitta vägen. Om någon säger att de vet en genväg så borde jag inte ifrågasätta det utan bara snällt följa med. Även om ingen av oss har varit där förut och vi bara har läst på en karta som ser ut som en tioåring ritat den. Och fast kiosktanten säkert vet, eftersom hon bor där. Jag förstår att det är sårande att jag inte bara följer personen i fråga som just har sagt att de har koll, så från och med nu ska jag bara fråga lokalbefolkningen om vägen när jag är ensam. Och vad gör det om det visar sig i efterhand att genvägen var en senväg? Jag fick ju se roliga kor och en riktig salmbärsbuske.

Just nu sitter jag iallafall på flygplanet hem från Paris, det är ett SAS-plan som skuttar betänkligt i turbulensen över Holland men å andra sidan fick jag just en liten flaska champagne av flygvärdinnan som tack för att jag sa att mackan smakade konstigt. (Är mycket glad att jobbet inte skickar mig med RyanAir. Tror inte att de belönar klagomål med alkohol.) Det kan verka klent skryt att ha klarat sig tre dagar i Paris men det är så väldigt sällan jag reser ensam, jag har varit på många betydligt konstigare platser men då alltid i sällskap. Så jag har känt mig väldigt uppspelt och äventyrlig när jag helt på egen hand och väldigt knackig franska har klarat av bland annat

• ett bomblarm och påföljande evakuering från flygplatsen
• ett ytterst franskt konferensprogram där inga tider stämde
• en taxichaufför som körde till Rue Cambonne istället för Rue Cambronne och vägrade stänga av taxametern
• en artig men obönhörlig gendarm som inte ville låta mig snoka runt i Stadshuset
• samt det parisiska tunnelbanesystemet.

Var inte det ganska bra? Inte för Modesty Blaise kanske, men för mig. Jag är nöjd! Och nu ska jag försöka beskriva den helt fantastiska och oroande konferensen jag har varit på.