Felicia försvann

Det mest spännande med Felicia Feldts bok ”Felicia försvann” har varit diskussionerna om den. För min del startade de redan flera veckor innan den kom ut, när några personer på min epostlista hade läst ett recensionsexemplar. Alla ville diskutera boken, trots att bara några få hade läst den. Eller snarare; alla ville diskutera om man FÅR göra som Felicia Feldt har gjort. FÅR man skriva hemska saker om sin mamma eller pappa, medan de fortfarande lever?

Jag ska återkomma till det, för att först skriva om själva boken. Som alltså inte är så spännande, om man ser till hur den är skriven. Den består av många spridda minnen från Felicias barndom, huller om buller, rubricerade med årtal. (Jag tog efter ett tag en blyertspenna och skrev Felicias motsvarande ålder vid varje anteckning, för att slippa räkna ut hur gammal hon var vid tiden för minnet varenda gång.) Varje anteckning är en mer eller mindre viktig pusselbit, och pusslet växer fram ganska långsamt. Det blir en hemsk och sorglig bild, av en flicka som växer upp med en alkoholiserad och lynnig morsa, och som ställer alla sina familjerelationer på spel när hon till slut vågar säga ifrån. Vissa anteckningar är kristallklara och skrämmande trovärdiga, andra verkar vara tagna ur en mardröm men presenteras som verklighet. Man förstår att Felicias minnen är väldigt personliga och det framgår att hennes syskon inte alltid minns samma saker. Men så är det väl: alla har sin egen bild av sin barndom. Somliga kanske förtränger minnen för att de inte orkar. Andra minns smärtan förstärkt.

Felicias anteckningar berättar att hon har provat allt, för att förbli vän med sin mamma: förlåtelse, överseende, undvikande, undergivenhet, tålamod, utmaning … Allt. Till slut finns bara vrede och oförsonlighet kvar. Hämnd, till och med, fast det kanske är mer en bonus än huvudsaken. Hon klipper alla band till sin mamma, går i terapi, skriver en bok. Kanske för att kunna släppa taget och gå vidare. Man hoppas det.

Det var inte särskilt jobbigt att läsa boken, det tog knappt en dag. Det var inga scener som var så hemska att de inte gick att läsa, det mesta är ganska lågmält och avlägset. Men det är ett straffuppdrag och det finns ingen tvekan i det, inga fingrar emellan. Felicias mamma ska dras till skampålen och hänga där till allmän beskådan. Det hon gjort är så avskyvärt, det finns ingen pardon.

Tillbaka nu till frågan om det går att rättfärdiga ett så här offentligt hedersmord. Felicia Feldt är inte den första som skriver om sina föräldrar medan de lever. Det skapar alltid starka reaktioner, för och emot den som skriver. Hur man reagerar beror kanske på vem man identifierar sig med – barnet eller föräldern. Eller, som det ofta är när såna här böcker kommer ut, om man har en åsikt om barnet eller föräldern i dess roll som offentlig person. Felicias mamma Anna är en känd och kontroversiell person, minst lika uppskattad som ifrågasatt. Hon har skrivit böcker om föräldraskap, vilket kan vara den mest känsliga frågan av alla i Sverige.

Diskussionerna på vår epostlista, om huruvida man får avslöja sina föräldrar offentligt, blev intensiva. Min första tanke var nej. Så får man väl ändå inte göra. När min egen mamma levde kunde jag inte förmå mig till att skriva öppet om hennes alkoholism och hur mycket ångest och problem den gav upphov till i mitt liv. Jag älskade henne och ville inte utsätta henne för skammen, oavsett om jag på något plan hade rätt till det. Men det var mitt beslut, det betyder ju inte att det är en allmän regel. Jag läste ett tiotal recensioner av den. De var mycket olika: från ”den här typen av illa skrivna skandalböcker borde inte få ges ut” över ”viktigt men ingen litterär höjdare” till ”äntligen” och ”jag grät hejdlöst genom hela boken”.

Den allra bästa recensionen är i mitt tycke den som Dan Josefsson skrev i Aftonbladet, en av de få som försökte se båda sidor av saken. Mina synpunkter är nästan exakt samma som Josefssons, så jag citerar:

”Bokens Felicia Feldt har som vuxen svårt att skapa fungerande relationer och har problem i sitt föräldraskap. En son väljer att inte bo hos henne. Att de här problemen till stora delar beror på hennes eget barndomstrauma ses i boken med all rätt som självklart. Författaren gör dock inga ansatser att på samma sätt förklara mammans känslomässiga handikapp med trauman som hon utan tvekan lever med sedan sin egen barndom. Bokens mamma har ingen egen barndom. Den vuxna författaren Felicia betraktar sin mamma som världens ursprung, precis som barnet måste göra. Den modellen håller dock inte när skuld ska distribueras.

Om bokens Felicia vill kunna härleda sina egna relationella tillkortakommanden till sin mor måste hon också ge modern samma rätt. Skulden kommer då snabbt att hoppa bakåt i släktens historia – och försvinna. Anna Wahlgren och hennes dotter Felicia förvandlas till olyckssystrar, båda lika mycket offer för den otrygghet som går i arv i deras familj, precis som den går i arv i så många andra familjer.”

När jag till slut läste boken hade jag redan börjat ändra mig, och läsningen bekräftade den känslan. Ett barn måste faktiskt få berätta sin historia. Sen kan man ha synpunkter på hur historien berättas, men man kan inte kräva att alla skelett alltid ska få vara kvar i garderoben. Jag måste tillåta mina barn att ha och beskriva sin egen bild av mig, även om det skulle vara väldigt obehagligt. Det är deras bild. Jag måste inte ta på mig ansvaret för alla delar i den bilden, men om det är något i den som skaver i min själ så stämmer det säkert, och då kan jag bara försöka bättra mig och möjligen kompensera. Man kan önska att man hade gjort allting rätt från början, men det har man ju aldrig. Är man dessutom alkoholist, som kanske är fallet med Felicias mamma, så har man sannolikt gjort mycket fel.

(Sen ska man inte glömma att av nio barn är det statistiskt sett sannolikt att minst en är skitförbannad, även om man inte har varit alkoholist och/eller dålig förälder.)

(Man kan också förstå att ett barn till en hyllad kändis vill ”öppna ögonen” på beundrarna.)

Så Felicia har, som jag ser det, rätt att skriva sin bok. Men jag som läsare har också ett ansvar. Och jag tycker att det sämsta med boken ”Felicia försvann” är hur den används som slagträ av folk som inte ens har läst den, eller som har läst den som Fan läser bibeln. Det är precis som med Annas egna böcker. Många av de som ogillar henne har inte läst böckerna, och nu tycker de sig få vatten på sin kvarn, troligen utan att läsa Felicias bok heller.

Många journalister upprepar exakt det som står i boken som om varje ord vore sant och bevisat. ”Se där! Så här usel var hon, Wahlgrenskan.” Skadeglädjen är tydlig. Men både ”Barnaboken” och ”Felicia försvann” måste läsas med det egna förnuftet och omdömet i behåll. Ingen av dem är en helig skrift, men det finns mycket användbart i båda.

PS Det hör eventuellt till saken att jag är bekant med både Anna (lite grann) och Felicia (väldigt flyktigt). Men jag tror inte att det har påverkat mitt omdöme, mer än att jag kanske ännu mer försöker se dem i ett förlåtande ljus.