Samtycke & fascism

Två saker har tagit upp min tanketid den här veckan, båda är ganska tunga. (Men det finns en strimma av hopp också.)

Det första är ett tal som en ung kvinna höll i domstolen i Palo Alto, USA, för en vecka sen.

Kvinnan blev våldtagen i januari i år, av en 20-åring vid namn Brock Turner, före detta Stanford-elev och simmare. Han blev avbruten i akten av två svenska utbytesstudenter som råkade se honom våldta den berusade och helt medvetslösa kvinnan. I mars förklarades Turner skyldig av en enig kalifornisk domstol, till brott som kunde ge upp till 14 år i fängelse.

I torsdags dömdes han istället till sex månaders fängelse – i praktiken tre månader.
Våldtäktsmannens pappa hade skrivit till domstolen och sagt att ett långt fängelsestraff är orimligt för ”20 minutes of action”. Domaren Aaron Perksy höll uppenbarligen med och tyckte att Turners ålder, det faktum att han tidigare var ostraffad och att ”ett fängelsestraff skulle få allvarliga konsekvenser för honom” måste vägas in i beslutet. Domen har blivit starkt kritiserad.

Kvinnan som blev våldtagen höll ett långt tal i domstolen, riktat direkt till våldtäktsmannen. Det är ett starkt tal, modigt och kristallklart och fullständigt uppriktigt.

Ett kort utdrag ur talet, om när kvinnan läste om våldtäkten i nyheterna första gången:

”One day, I was at work, scrolling through the news on my phone, and came across an article. In it, I read and learned for the first time about how I was found unconscious, with my hair disheveled, long necklace wrapped around my neck, bra pulled out of my dress, dress pulled off over my shoulders and pulled up above my waist, that I was butt naked all the way down to my boots, legs spread apart, and had been penetrated by a foreign object by someone I did not recognize. This was how I learned what happened to me, sitting at my desk reading the news at work. I learned what happened to me the same time everyone else in the world learned what happened to me. That’s when the pine needles in my hair made sense, they didn’t fall from a tree. He had taken off my underwear, his fingers had been inside of me. I don’t even know this person. I still don’t know this person. When I read about me like this, I said, this can’t be me, this can’t be me. I could not digest or accept any of this information. I could not imagine my family having to read about this online. I kept reading. In the next paragraph, I read something that I will never forgive; I read that according to him, I liked it. I liked it. Again, I do not have words for these feelings. (…) And then, at the bottom of the article, after I learned about the graphic details of my own sexual assault, the article listed his swimming times. She was found breathing, unresponsive with her underwear six inches away from her bare stomach curled in fetal position. By the way, he’s really good at swimming. Throw in my mile time if that’s what we’re doing. I’m good at cooking, put that in there, I think the end is where you list your extracurriculars to cancel out all the sickening things that’ve happened.”

Bland de som kommenterar artikeln där talet först publicerades är det en mamma som skriver: ”Min sjuttonåriga son fick läsa talet och mina andra söner ska också få läsa det när de blir tillräckligt gamla. Det finns ingen risk att man läser det här talet och inte förstår vikten av samtycke.”

Samtycke är nödvändigt. Samtycke är enkelt. Lika enkelt som om sex vore te. (Favorit i repris)

En man skriver på Facebook att man aldrig kan skylla en våldtäkt på alkoholen. Ur hans kommentar:

”Even at my most intoxicated, I’ve never lost sight of the fact that rape is wrong, because I was raised to know it’s wrong. No amount of alcohol can depress that value.
Brock Turner and his ilk were never taught that. They were taught that they can have what they want, when they want, including women. And that’s called being a man. Brock Turner thought he was entitled to a little ’action’ any way he could get it, and he thought that long before he got drunk. The alcohol didn’t introduce that thought, it unlocked it. That thought: ’I can take whatever I want, including her’, was planted and watered by a whole, rotten village.
It is right that we shame him, and his father, and the friend that came to his defense, and the judge, and every other entitled prick we meet.
Just as importantly, we need to love our boys, and teach them the dignity of the body, and how to live through disappointment and confusion, and how to navigate confusing feelings, and how to separate feelings from action, and how to communicate and listen. We need to redefine for them what it is to be a man, that their worth doesn’t come from that which they have and take.”

Det är sant att vi måste börja redan när barnen är små. Men vi kan inte bara prata om respekt. Vi måste visa den också. Jag har skrivit tidigare om att ett barns nej måste räknas, annars kommer barnet inte att ta andras nej på allvar.

Den här mamman försöker vara fullkomligt konsekvent i att respektera samtycke. Det kan verka orimligt. Men är inte motsatsen mer orimlig egentligen? Det är i alla fall värt att tänka på.

https://medium.com/@lizandrade/survivor-mom-teaching-consent-16888274edf1#.2da61nooc

Till sist: här är 35 olika sätt att be om samtycke på, när det börjar kännas varmt.

Det andra jag vill dela är en text i Sydsvenskan: Fascismens återkomst, av Per T Ohlsson.

Den la sig som en tung filt över min själ och jag ville först inte ens dela den för att den fick mig att känna sån hopplöshet. Men den är väldigt läsvärd. Viktig. Och inte så lång. Läs den!

Här ett utdrag:

”Den andra (texten) är ett reportage som kopplar ihop fenomenet Trump med de starka ledarnas renässans runt om i världen, från Putin i Ryssland till Turkiets Recep Tayyip Erdogan. New York Times påminner om hur Österrike med ett nödrop undslapp att bli det första EU-landet med en högerextrem president: Norbert Hofer.
Nästa år håller Frankrike presidentval. Nationella frontens Marine Le Pen kan mycket väl gå till den andra och avgörande omgången. Inget politiskt parti i Västeuropa är mer marinerat i putinism än hennes: Le Pen är emot EU och Nato och vill istället bilda en ”axel” mellan Paris, Berlin och Moskva.
Ungern styrs närmast enväldigt av Viktor Orbán, som dömer ut den liberala demokratin. Polen är på väg i samma riktning. I Slovakien tog ett nynazistiskt parti nästan 10 procent av rösterna i valet i mars. I Tyskland har högernationalistiska och EU-kritiska Alternativ för Tyskland, AfD, haft stora framgångar i delstatsvalen.
Vad händer om dessa krafter, lierade med Putin, tar över Europa samtidigt som USA kastar sig i armarna på Donald Trump och britterna lämnar EU? Vem är då beredd att, bildligt talat, ånyo landstiga i Normandie?”

Det tog faktiskt några dagar innan jag kände hoppet återvända. Men nu är det tillbaka igen! Jag säger som Woody Guthrie: All You Fascists Bound To Lose!

PS Guthrie hyrde tydligen en lägenhet av Donald Trumps pappa som var en fascistoid rasistisk människa, och skrev nidsånger om honom. Konstigt men sant.