2014 – året när vi får en smällkyss och vaknar

Tiderna förändras. Det är skönt, men jobbigt. Skönt när man lyckas tänka om, men också tröttsamt. Jag är en gammal hund. Vi gamla hundar orkar inte alltid lära oss nya tricks. Eller nya tankar. Särskilt inte när vi fortfarande är unga och hippa hundar i vår egen fantasi, och inte alls vill höra att vi lever i det förgångna.

Men i år har det känts extra viktigt. Jag har stött på så många nya tankar. Om sexism framförallt, men också om annat förtryck och andra fördomar. Det är viktigt, det är saker som måste upp bordet om vi ska kunna gå vidare, och jag vill förstå även om det gör ont att inse att jag inte redan har förstått.

Vanlig situation nuförtiden:

• Jag läser en text av Arg Skribent och rynkar pannan. Frågar någon Yngre förmåga: Varför är Skribent så arg på det som jag står för? Jag vill ju bara väl? Och är det inte bara onödigt att bråka om småsaker, borde vi inte stå enade istället?
• Yngre förmåga förklarar varför Arg Skribent kan anses ha tolkningsföreträde i frågan, och varför det inte är en småsak.
• Jag känner mig sårad och blir antingen stött eller ledsen, eller vidhåller att min uppfattning är den rätta.
• Yngre förmåga går diskret iväg och låter mig sura för mig själv.
• Jag tar en cykeltur och inser efter cirka två kilometer att Yngre förmåga hade rätt. Eller i alla fall hade viktiga poänger som måste beaktas.

… med rätt att våldta?

Det är inte lätt att vara en gammal hund. Kanske kan det ses som en förmildrande omständighet att man växte upp i en tid då det var helt normalt att ha den ena eller andra fördomen. Jag tänker till exempel på att alla, varenda kille och tjej, i min generation växte upp med hundratals filmscener där kvinnan blev kysst mot sin vilja och mjuknade som smör i solsken. Faktiskt hundratals. Det är fortfarande en sjukt vanlig filmkliché. Inget som direkt vägleder till respektfull kommunikation.

Vi växte också upp med rasistiska föreställningar om människor i andra länder än Sverige. Det var inte bara Tintin i Kongo och Barna Hedenhös i Amerika som förmedlade rasistiska bilder. Varenda skum figur i varenda svensk serie eller film var ”svartmuskig”. Och nästan alla vi växte upp med var vita. Inte undra på att vi blev hjärntvättade och trögtänkta (somliga mer än andra).

Läs mer i Bildskolan!

Men det är såklart ingen ursäkt. Att nånting var okej när man var liten är aldrig en ursäkt. Snarare är det en bra anledning att fundera över vad det är vi gör nu som kommer att verka helt vansinnigt om femtio år. När man ser sina favoritfilmer från tonåren igen är det mycket som känns väldigt förlegat, särskilt synen på kvinnor och homosexuella. Men samtida humor bygger fortfarande ofta på att låtsas vara människor med annan hudfärg (asiater är fortfarande exotiska tydligen) eller annan sexuell läggning. För att inte tala om hur många filmer som driver med tjocka människor: jag såg Love Actually i julas och blev helt förvånad över hur tjockskämten står som spön i backen. Är det verkligen så kul att mobba folk för deras kroppar? Det känns ganska billigt.

Jag läser fler texter, lyssnar på fler röster och försöker förstå. Försöker att inte döma, bara lyssna med respekt. Ibland går det upp ett ljus. Här är några av de tankeväckande saker jag har läst på sista tiden, bra att rensa skallen med inför 2014 om du inte läst dem redan:

Om sexism:
• Vem fan bryr sig om sexismen? (ingen) Kakan Hermansson om varför vissa kvinnohatare kommer undan så lätt.
• Alla är pedofiler Genusfotografen diskuterar den manliga blicken.

Om rasism:
• Främlingsfienden inom oss Väldigt bra UR-seminarium om främlingsfientlighet. Kolla framförallt från 28 minuter och fram till frågestunden (men även Westerbergs presentation av sin utredning är intressant).
• Vad vet du om myterna om ”massinvandring”? Veronica Svärd bemöter en rasistisk annons i DN.
• När slutade rasism vara extremt? Mattias Ronge ryter ifrån.
• Jag går som en oskyldig Nabila Abdul Fattah om att vilja passa in så mycket att man raderar sig själv.
• Bästa Beatrice Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask.

Om tolkningsföreträde:
• Mitt namn är My My Vingren svarar Birro om varför feminism behövs.
• ”Deras feminism handlar helt enkelt inte om mig” Maria Ramnehill om att även många feminister vänder ryggen åt transsexuella.
• Inomkritik: en guide Diskussionen om hur man ska, eller inte ska, identifiera sig med mer utsatta.
• Idag slutar jag bära namnet ni gav mig Kawa Zolfagary om att få vara stolt över sitt namn.

Bra om politik i största allmänhet:
• Kräv någonting av mig! Nina Björk, om att allting faktiskt kostar.
• De unga och otrygga kan förändra världen Daniel Swedin beskriver prekariatets osäkra framtid.

Den bästa texten i år förra året, alla kategorier:
• Traditionen lever Kawa igen. På ytan handlar texten om julen. På djupet handlar den om allting: kärlek, rädsla, respekt.

Och till sist, en otroligt lättfattlig förklaring till varför det Zlatan sa om att jämföra damfotboll och herrfotboll var så väldigt. väldigt dumt. Läst på damlandslagets lagkapten Caroline Segers instagramkonto.

Ja, 2013 var ett knackigt år på många sätt, med dåliga politiska tendenser, många utbrott av hat och rädsla. Men jag ska avsluta den här årskrönikan med en hoppfull spaning. Jag tror nämligen att det pågår en annan, större förändring samtidigt. Visst kryper det fram många mögliga åsikter under stenarna fortfarande, men det kanske är jorden som mullrar och skakar och får stenarna att röra på sig? Mitt hippiehjärta anar att en ny tid, ett nytt sätt att tänka är på väg.

Jag tror att vi har varit som Törnrosa, ända sen andra världskriget. Vi har slumrat i vårt rika slott, omgivna av en skog av förströelser. Men nu har våra samveten äntligen lyckats klättra in och ge oss en käftsmäll så vi vaknar och hör ropen därutifrån. Rättvisa är nödvändigt! Frihet är möjligt! Vi har råd att dela med oss! Tillsammans kan vi klara vad som helst!