annaxtVi orkar inte ta emot för många zigenare sa Palme på radion, och min mamma blev så arg så hon slängde diskborsten i väggen. Det var 1969, och den socialdemokratiska regeringen hade just fattat beslut om att utvisa 47 franska romer från Sverige. ”De får ju inte stanna någonstans” ropade min mamma i telefon till någon vän, ”varken i Danmark eller Tyskland eller i Frankrike! I Frankrike får de inte ens stanna två timmar på samma plats! Två timmar!! Fega jävla Palme!”
För några månader sen fick jag boken ”Den dag jag blir fri” av Lawen Mohtadi, som handlar om Katarina Taikons liv och hennes kamp för romernas rättigheter. Och i söndags såg jag filmen Taikon, som bygger på boken, av Lawen Mohtadi och Gellert Tamas. Och blivit översköljd av minnen från min barndom: demonstrationer, Kamratpostens redaktion, de gånger vi träffade Katarina (och hennes barn, och Rosa tror jag, men minnena är lite suddiga).
Katarina var känd av alla svenska barn när jag var liten, för sina böcker och serierna om Katitzi. Jag läste dem tills jag kunde dem utantill.
(Böckerna har precis kommit ut igen, med nya illustrationer av Joanna Hellgren. Läs dem!)
Katarina hade en glöd, en eld inombords som drabbade alla. Henne själv inte minst, till slut dukade hon under och dog alldeles för tidigt. Men hon brann för romerna, för de utstötta, hon kämpade in i det sista för deras sak och mot fördomarna som de allra flesta svenskar hade. Och det var inte förgäves, tillsammans med sina närmaste lyckades hon ändra mycket, upplysa många. Se till att romerna fick riktiga bostäder och utbildning. Visa att romer var lika svenska (och lika olika svenska) som alla andra svenskar.
Men utvecklingen har gått bakåt sen dess, och den svenska luvan har glidit ner över ögonen på många. Rasismen och fördomarna frodas. Romer nekas fortfarande bostäder, de släpps inte in i butiker, de har svårare att få arbete, som Sofia Mirjamsdotter skriver i Sundsvalls Tidning. Polisen upprättar register över romer. Det känns som om ingenting hänt sedan 1969.
När filmen slutade i söndags var jag inte den enda i biosalongen med tårar av sorg och ilska rullande nerför kinderna. Vi måste bära Katarinas glöd vidare, inte ge oss förrän romer och andra utsatta behandlas jämlikt i alla lägen. På taikon.se finns fakta, länkar och verktyg för att fortsätta att belysa frågan. Men börja med att läsa boken och se filmen!
Mer läsning:
- Låt inte Katarina Taikons kamp ha varit förgäves (ST-ledare av Sofia Mirjamsdotter)
- Romernas Rosa (fin intervju med Rosa Taikon i Tidningen Vi)
- Hur jag blev journalist (Ylva Mårtens berättar om en dag då Katarina Taikon kom in på Kamratpostens redaktion)