Hur det skulle vara att vara rik

Helt ärligt tänker jag inte särskilt ofta på de där 880 miljonerna som jag inte fick ärva. Det är delvis en medveten strategi, för jag vill inte vara bitter och jag vill för allt smör i Småland inte vara en sån som går och tänker på hur det kunde ha varit om bara. Det är inte det förflutna jag vill elda upp mig över, då är framtiden mycket viktigare att tänka på! Revolutionen! Och allt sånt. Men det är också så osannolikt mycket pengar så det blir alldeles av sig självt bara till fantasi, som små pinglande älvor som dansar runt och upplöses till dimma när man försöker fånga dem.

Men, helt ärligt igen, det händer att jag tänker på det. Ibland som i ”om jag hade sådär mycket pengar skulle jag göra det och det och det”. En vän berättade att det finns ett tillstånd som kallas ekonomisk anorexi, alltså att man är så rädd att pengarna ska ta slut att man inte vågar göra av med en enda krona utan bara sitter där och vaktar sitt guld helt ängsligt, som en annan Smaug.

Det drabbar tydligen oftast de som inte haft pengar innan, men jag är nästan säker på att det inte skulle hända mig, snarare motsatsen. Jag skulle få ekonomisk tjockma och göra av med en miljon om dagen på roliga saker: egensinniga bokförlag, debattscener, intressanta konstprojekt, supercoola uppfinningar (som kanske visade sig vara helt hopplösa ELLER kunna lösa alla världens problem), revolutioner och en helt ny sorts glass som smakar solsken och hallon och kärlek. Och (såklart) praktiska saker som nya skor, en usb-skrivmaskin, lägenheter till barnen och kanske en liten flygel.

Men oftare (vilket alltså är jättesällan) funderar jag på hur det skulle ha gått om jag hade blivit sådär ohemult rik. Skulle det förändra mig? Till det sämre? Jag tror faktiskt att risken finns.

Min erfarenhet av väldigt rika människor är att de alltid, på något undermedvetet plan, oroar sig för vad andra människor vill ha av dem. Och det är ju ganska lätt att förstå. Tänk dig själv: du vinner hundra miljoner på lotto, och plötsligt får du en hel säck med tiggarbrev från både okända och bekanta. Det ena behjärtansvärda ändamålet efter det andra. Och du blir alltmer osäker på vad dina vänner egentligen menar när de säger att deras cykel blev stulen igår (vill hon att jag ska köpa en ny cykel?) eller att deras barn har fått en hemsk sjukdom (önskar de att jag ska hjälpa dem med räkningarna?). För att inte tala om att du kanske känner själv att du borde hjälpa än den ena, än den andra! Var ska du dra gränsen?

I det läget är det enklast att bara umgås med andra som har mycket pengar, lika mycket som du eller helst mer. De klarar sig själva! De förstår! Och du kan vara säker på att de bjuder dig på middag för att du är så himla trevlig, inte för att de vill smöra eller sälja in nån galen idé.

Jag är rädd att jag skulle bli sådär, inte misstänksam kanske, men osäker. Och att jag skulle distansera mig för att slippa ta ansvar för alla eventuella behov. Undvika att prata om pengar, eller om svårigheter, eller om nånting smärtsamt eller verkligt överhuvudtaget.

Jag kanske skulle börja spela golf, och segla, och semestra på Martinique! (Nej okej det skulle aldrig hända.)

Men jag vet, det är ett högst hypotetiskt problem som jag aldrig kommer att behöva stångas med. Och även om jag skulle bli rik på nåt helt annat vis, typ hitta en olifant i en sandlåda, så kanske det finns workarounds! Det kanske finns nån slags hypnosband för rika som gör att man inte blir snål? (Tänkte ett ögonblick att det annars kunde vara en affärsidé men insåg haken.)

Och om jag tänker efter noga är jag faktiskt jätterik, iallafall jämfört med cirka 90 % av världens befolkning. Jag får nöja mig med det.