Igår öppnade jag vad jag trodde var den sista kartongen av min mammas gamla grejer. Den var full med hundra miljoner gamla släktporträtt, en del i fina ramar, andra i album eller lösa bilder. Några kände jag igen, de flesta inte. Ramarna är verkligen fina (små, stora, runda, ovala, fyrkantiga, ja ni fattar) men jag har ingen plats på väggarna (eller snarare vi är flera som har åsikter om vad som ska sitta på de väggar där det skulle finnas plats).

Jag slängde ut ett nödrop i sociala medier och fick många kreativa förslag. Baka kakor och ha en ramloppis! Limma upp dem i taket! Sätt upp alla ramarna kant i kant! Det mest vansinniga förslaget kom från Lotten, som skrev att jag borde sätta upp alla bilderna, ”till allmän beskådan och beundran och med informativa lappar framme: Nils Persson Toss, 1872–1918. Veterinär som sades ha dött av en hästspark, men i själva verket svalt ihjäl på en öde ö”. (What? Har ingen sån släkting vad jag kan påminna mig.)

En morfar, några festprissar, en sångare, en bebis, några grävare

Men jag har som sagt 1) ingen aning om vilka de flesta är, 2) ingen vägg (eller iallafall ingen vägg-konsensus). Så tillsvidare har jag bestämt mig för att fotografera eller scanna alla bilderna, och skänka bort alla ramarna till folk som kommer förbi. Det kommer att ta sammanlagt cirka hundra år.

Vilket för mig till ett av mina nu för tiden återkommande grubbel. Hur mycket tid ska man lägga på sina förfäder? Jag håller på och skriver om min mamma och pappa, det finns hur mycket material som helst. Samma om mina Toss-släktingar: det finns brev, bilder, dagböcker, gamla räkenskaper och så vidare så att det räcker fem varv runt jorden. Men är det sånt man ska hålla på med? Riva upp gammalt damm? Kartlägga folk som lagt ner krattan sen länge? Borde man inte ägna sig mer åt framtiden? Eller kan man lära sig nånting av sin historia? Frågor, frågor, frågor.

En yttepytteliten bråkdel av alla bilder på min då sjukt snygga och
glamorösa morsa. Ett fotoalbum med bara bilder på henne
skulle bli en meter tjockt.

9 Replies to “Förfädernas tid”

  1. Så länge förfäderna är intressanta ska man lägga tid på dem. (Annars ger man förstås bort dem till mig. Särskilt de galna tar jag emot. Som de där tokarna i min släkt där barn föds utom äktenskapet men ingen vill tala om det trots att snart 100 år har gått och alla inblandade är jättedöda. Du kan tänka dig vad det står på den informativa lappen …)

    Svara

  2. Jag skrev en jäättelång kommentar om gamla släktingar o gamla saker – den försvann o lika bra var väl det. Men att skanna bilder är väl bra. Särskilt om man känner till folk och kan glädja omgivningen med anekdoter om dem.

    Svara

  4. Nej Lena! Inte får dina kommentarer försvinna här! Om jag hade haft en kakelugn hade jag misstänkt att det satt en hungrig förfader i den och åt upp särskilt långa och smaskiga kommentarer. Nu vet jag inte vad jag ska misstänka :o

    Svara

  5. Ok, om GP vet att knyta ihop oss undrar jag hur de ska klara av morgondagen, när jag bloggar om Luleå och du om … om … Hm. Nej, hur jag än försöker kan jag inte komma på vad du ska blogga om imorrn. Måste fråga GP.

    Svara

  6. Nu blir jag osäker på om du menade imorgon igår, idag alltså, för då vet jag inte heller vad jag ska skriva om (om GP visste får du inte glömma att meddela mig!) eller om du menade i imorgon i förrgår, igår alltså, eftersom du kommenterade på förrgårssidan, för då, igår, hade jag ju redan skrivit om hat och du om skrivregler (och det vill man ju inte koppla ihop för allt smör i Småland).
    Ja jag blir helt enkelt osäker.
    I största allmänhet.

    Svara

  9. Ja det är ju det där med tid! Jag har så löjligt mycket bilder och skulle gärna ge Commons allt vad de vill ha, särskilt från vår långa resa för några år sen. Men det finns aldrig tid.

    Dessvärre inte heller på onsdag. Men tack för påminnelsen, försöker hänga på snart igen!

    Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Related