Barnporr har inget att göra med barns sexualitet

Oscar Swartz skriver intressant idag om informationsfrihet. I sammanhanget förekommer ett resonemang om barnpornografi:

En sak som slog mig var att de polisanmälda bilderna i Uppsala – enligt min mening – inte var något att uppröras över i sig. Polisen hade printat ut dem och det var med stor sannolikhet inscannade bilder från fullt lagliga pappersmagasin på 70-talet, då ju faktiskt tidningar gavs ut med vad vi idag skulle säga är solklara barnporrbilder. Det var nakna barn, ofta i sexuellt suggestiva ställningar. Och en del pojkar hade erektion trots att de var underåriga. Men i sig är inte bilderna något konstiga. Småpojkar har erektion ibland. Men det får inte avbildas, vilket jag själv tycker är märkligt. När blev naturen så skrämmande? Nej, det är ju inte bilderna som egentligen är problemet där. Det är att någon skulle kunna bli upphetsade av dem.

Allt som har med sexualitet att göra är viktigt, särskilt barns och ungas tycker jag. Upp med det i ljuset – det finns tillräckligt med mörker kring frågan idag. Som förälder och journalist har jag ofta kommit i kontakt med, och skrivit om, barns sexualitet. Och den finns – först som sensualitet, sen som mer sexbetonad lust och under puberteten som rena befruktningsgalenskapen.

Men det betyder inte på något vis att vuxna ska använda sig av den känslan och instinkten hos barn.
Barn som får välja själva tyr sig till andra barn för att utforska känslan, och ungdomar till andra ungdomar. Det finns en viktig poäng med det: styrkeförhållandet är jämbördigt, avsikten likartad, risken för befruktning eller skador minimal.

Så länge alla inblandade är jämngamla är det inget problem. Det är en enkel tumregel att hålla sig till.

Naturen är inte skrämmande. Människor som inte tar ett personligt ansvar kan däremot vara både skrämmande och farliga. Hit räknar jag vuxna som inte ser till barns behov före sina egna. Ett barn kan vilja utforska sin kropp eller experimentera med sin begynnande drift. Det betyder inte att han eller hon vill bli betraktad, exponerad eller utnyttjad. Om man inte är skadad i sin integritet så känner man instinktivt att det är en privat och intim handling, inte i bemärkelsen onaturlig eller ful utan ”personlig”, som i ”för min skull och ingen annans”.

Därför anser jag att det är omoraliskt och oansvarigt att fotografera barn i intima situationer, eftersom det inte angår någon annan. Att sprida bilderna likaså. Eftersom inte barnet har bett om att bli fotograferat och få bilden spridd.

Det här tycker jag gäller helt oavsett om det är en ”otäck” eller ”fin” bild. Oscar menar att det finns en skillnad:

När tidningarna exempelvis säger ”barnporr” tänker folk alltid på några sadomasochistiska bilder där barn torteras och plågas eftersom organisationen Ecpat har hävdat att det är så i kampanjer. Det var dock falskt när de började hävda det. Jag vet. Jag måste dock erkänna att jag inte har hållit koll på barnporren på nätet på åtskilliga år och därför inte vet hur det är nu. Men när jag faktiskt höll reda på nätets marginaler – som då förmodligen var mer öppet tillgängliga än idag – då såg jag i stort sett inget våld som involverade underåriga. Att de flesta ”barnporrbilder” i sig, i en objektiv bemärkelse, inte alls kan sägas vara otäcka eller osmakliga eller visa övergrepp är givetvis en faktor som måste tillåtas ”problematisera” hela barnporrhysterin.

Självklart är det tusen gånger värre när barn utsätts för våld. Men jag håller inte med om att det är okej att ta bilder eller sprida dem för att barnen på bilden verkar harmoniska. Att föra in en vuxen betraktare i sammanhanget är att ändra styrkeförhållandet och gå över en gräns. Det är fortfarande inte barnet som har bett om att bli ett sexobjekt – det handlar bara om de vuxnas behov.

Andra bloggar om: barnporr, barnpornografi, sex, sexualitet.