annaxtJo, så är det. Konstigt men sant. Ena stunden är de små som ärter, i nästa ögonblick har de växt till sig och rullar iväg på egen hand. Man står där och vinkar och tänker: Ganska coolt ändå, att de är så stora. Att de vet vad de vill, om det så bara är att det finns annat därute, något för dem. Hoppas de kommer och hälsar på snart.
För man vänjer sig ändå, lite i taget. Och skruvar ner förväntningarna. Man håller tummarna för att inte alla barnen ska flytta till andra sidan jordklotet. Det får räknas som tur.