Tänk ifall man skulle vara helt hårig

Vad man gör med sin kropp är upp till en själv, så länge man är vuxen. Som förälder har man ett ansvar för sina barn och deras kroppar, och man försöker få dem att göra så kloka val som möjligt även när de är tonåringar.

Vad man uppfattar som klokt och viktigt varierar förstås: en del föräldrar har inget emot att deras barn piercar sig i naveln, andra vill inte ens att de tar hål i öronen. Man kan ha olika tankar om hårfärgning, tatuering, rökning, träning, kostvanor och andra hälso- och livsstilsfrågor.

När barnen blir stora tonåringar måste man ofta argumentera för sina egna principer. För mig är det viktigt att mina barn fattar informerade beslut, det vill säga att de känner till för- och nackdelarna och – kanske framförallt – att de har klart för sig varför de vill göra som de tänkt. Är det på grund av vad någon annan tycker? Isåfall vem? Skulle de vilja [tatuera sig / färga håret grönt / ändra på sin kropp / göra nånting annat] om absolut ingen annan hade någon åsikt om det? Vem tjänar något på att de gör det de vill göra? Känns det ok att någon tjänar på det?

Jag frågar inte allt det här, men vi diskuterar ämnet ofta och jag hoppas att de har det i bakhuvudet. Det finns heller inget svar som är rätt eller fel. Jag vill bara att de ska ha tänkt igenom vad de gör och varför.

Att raka bort sitt kroppshår ser många som något helt självklart, andra som helt onödigt och rent av korkat. Argumenten för att TA BORT håret brukar vara att det ser fräschare ut, att man svettas mindre eller luktar mindre svett, att hår är osexigt. Argumenten för att HA KVAR håret är ofta att man svettas mindre eller luktar mindre svett, att man är nöjd med sig själv som man är, att man inte vill ställa upp på skruvade sexuella eller kommersiella ideal. Eller att man bara inte orkar eller fattar poängen. Det finns också de som menar att håret fyller en skyddande och värmereglerande funktion, och att man lättare får hårsäcksinflammationer om man rakar sig.

Jag tycker inte att rakningen i sig är ett problem. Däremot verkar den ofta hänga ihop med en motvilja eller till och med äckel inför den egna kroppen. Det tar ju ändå lite tid och en viss ansträngning att hålla kroppen hårlös – man måste verkligen tycka att det är fult och osmakligt med hår för att orka hålla på.
Det är ännu ett sätt att vara fel på, eller hur? Det är tufft att vara tonåring idag om man inte är perfekt, trots att tonåringar i verkligheten nästan alltid är mycket vackrare och mer attraktiva än de själva tycks tro. Deras inställning till det egna utseendet och kroppen är sträng och dömande.

Detta apropå ett brev jag fick häromdagen från en sextonårig tjej som hade läst min gamla krönika om rakning och blivit arg:

Jag har läst om vad ni har skrivit och fattar ingenting!
Det är ju ofrächt att inte raka sig under armarna, benen och inte tala om sitt kön!
Tänk om man skulle gå omkring och va hårig hela tiden, fyy. Det är ju äckligt.
Dom flesta i min klass t.ex. är rakade både under armarna, benen och där nere runt omkring könet.
Vem är det inte som gör det utom er lixom. Klart att det finns i undantag men jag har inte träffat många av dom isåfall.
Tänk ifall man skulle vara helt hårig där nere ifall man skulle ha sex med sin kille.
Dessutom är det inte bara vi tjejer som rakar oss!! Till och med min kille är rakad där nere men inte under armarna, under armarna tycker jag inte han skall raka men där nere är rätt så viktigt.
Det blir både ofrächt och stickigt där nere.
Och det är inte direkt bara vi som är över 16 år. 12, 13, 14 och 15 år och uppåt gör det.
Och nu på dom senaste åren rakar ju dom flesta sig där nere runt könet.
Man behöver ju inte raka bort allt. Man kan ju ha ett litet sträck eller någon toffs.
Själv är jag helrakad där nere. Tycker inte om att ha hår där!
Motivera er själva tack!!

Som sagt, man får göra som man vill, jag är bara intresserad av VARFÖR man gör det. Hur kan man tycka att vissa saker är helt galna (som att kinesiska kvinnor sägs ha lindat sina fötter för att de skulle bli pyttesmå, för att behaga de kinesiska männen) men inte reflektera över sina egna galenskaper (som att gå omkring i skor som man får ont av för att fötterna ska se mindre ut)? Varför är det ofräscht med hår på kroppen, men inte på huvudet? (Fast det är väl bara en tidsfråga innan det också blir äckligt.)

Vi som växte upp på sextiotalet hade mer överseende med hår än dagens unga, och det är MÅNGA av oss som inte rakar sig någonstans. Däremot gick vi omkring i jeans som var så tajta så att vi knappt kunde andas, för att inte tala om att sätta sig ner lite för snabbt, samtidigt som vi hånskrattade åt de viktorianska kvinnorna som snörde sina korsetter. Som för övrigt är inne igen.

Så det är min motivering: Varsågod att raka. Bara man har använt hjärnan först. Annars blir vi som får, som bara springer i en skock och bräker när saxen kommer fram.

Andra bloggar om: rakning, kroppshår, tonåringar, påverkan

Spara