annaxt– Vadå, litar du inte på mig?
Jag funderar. Litar jag?
Både och. Med viss reservation.
– Jag litar på dig, fast …
– Fast vadå?
– Jag vet ju att du inte berättar allting för mig.
– Det är väl klart! Jag kan ju inte berätta allting!
– Nej, jag vet. Jag tycker att det är okej, jag ska inte veta precis allt om dig. Men därför kan du ju inte begära att jag ska tro på vartenda ord du säger heller, eller hur?
– Nej men vadå …
– Vi kan väl säga så här: att jag litar på att du vet vad jag vill, och försöker komma så nära det som möjligt. Jag litar på att du skärper dig när det gäller, och använder hela hjärnan.
– Jaja, det är ju det jag menar.
Så insiktsfullt och fint skrivet!
Jag blir lite varm i hjärtat.
Åh…måste de växa upp??
*skrattar igenkännande*
Ja…lätt är det inte, det är ett som är säkert!
Ja, jättefint skrivet, för det är ju faktiskt ofta så det är. Om man tror att man kan lita helt och hållet på en tonåring, tror man nästan alltid fel, men det är ju just de där situationerna då det verkligen gäller som man vill att de ska reagera rätt i. Själv brukar jag säga att jag visst litar på dem, men att jag framför allt har väldigt svårt att lita på alla andra runt omkring, t.ex. om de vill vara ute väldigt sent någon kväll.
Sen kommer det ju till en sak … att man minns hur man själv var. Jag var dessvärre ganska vild, samtidigt som jag själv tyckte att jag var hade robotkoll på allting. Faktum är att jag tror att mina egna tonåringar är betydligt mognare än vad jag var, men det är inte så svårt att vara ;-)
Jag vill respektera mina barn. Men det är svårt att visa respekt samtidigt som man vet att man vet bättre än dem.