”Din dotter skär sig i armarna, vet du det?”

Att vara tonåring kan vara pest. De flesta tonåringar går igenom en kris, på sitt eget sätt. En del blir trötta, andra blir deppiga. Somliga blir otroligt arga, på sig själva och på världen.

De senaste åren har vi hört allt oftare att en del arga, olyckliga unga tjejer och killar skär sig själva. Det kan verka obegripligt men är ett sätt att döva den inre smärtan: man skär sig tills det gör ont och blöder för att slippa känna hur ont man har i själen. Kanske är det också ett rop på hjälp, en klagan som det inte går att bortse från.

Men det här ska inte handla om det sorgliga i att unga människor kan vara så nere att de vill skada sig själva. Istället handlar det om hur föräldrar, i det här sammanhanget som så många andra, ses som en belastning snarare än som en resurs.

En vän till mig har femtonårig dotter, Emma. Han fick ett telefonsamtal för några månader sen, när han var på hemväg från jobbet. Det var en kvinna som ringde och frågade om han var Emmas pappa. Hon presenterade sig som barnmorska på ungdomsmottagningen och sa att Emma hade varit där tidigare på dagen.
”Vet du att din dotter skär sig i armarna?” frågade hon. Emmas pappa blev helt förvirrad och sa att han inte hade trott det. ”Jag vet att hon har ett ärr vid handleden, men det är ett gammalt ärr från en skada” sa han till barnmorskan. ”Menar du att hon har fler? Visade hon det för dig?”
”Jag tvingar ingen att visa något”, snäste barnmorskan tillbaka. ”Det räcker med att de berättar hur det är fatt. Och jag tycker att du ska prata med henne om det här själv.”

Ledsen och orolig åkte min kompis hem. I köket stod hans dotter och bredde mackor, iklädd behå och trosor och handduk runt håret. Men utan skärsår.

Efter middagen frågade han om hennes besök på ungdomsmottagningen. Hon suckade och sa att barnmorskan hade varit jättejobbig, frågat och pressat henne om allt möjligt. ”Sa du till henne att du skär dig?” frågade han. ”Det behövdes inte”, svarade Emma. ”Det verkade enklast att bara hålla med.”

Emma kanske sa till den här barnmorskan att hon skär sig, fast hon inte gör det. Det spelar inte så stor roll. Min vän visste redan att hans dotter går igenom en svår tid och att hon ofta är tungsint. Det är hans tredje tonårsdotter och han har varit med om liknande perioder. Om barnmorskan uppfattade att Emma var ledsen så hade hon ju helt rätt. Men varför ringde hon Emmas pappa och mer eller mindre idiotförklarade honom? Varför sa hon inte: ”Jag är orolig för din dotter, jag tror att hon skadar sig själv. Du som är hennes pappa, vad tror du? Kan det stämma?”

Min kompis kände sig förstås väldigt lättad och glad för att hans dotter inte hade gått så långt som att skära sig ännu. Och det var såklart bra att barnmorskan ringde – man behöver ofta någon som pinglar lite extra i varningsklockorna när det gäller ens egna barn.

Men hon borde ha varit betydligt mer ödmjuk och respektfull, det är min absoluta åsikt. Många barnhälsoproffs är väldigt oprofessionella när det gäller kontakten med barnens mamma och pappa. De verkar tycka att föräldrar är besvärliga, okunniga eller direkt skadliga. Emmas pappa framstod som en idiot under samtalet med barnmorskan. En pappa som inte vet att hans dotter skär sig! Han bryr sig säkert inte ens! Han tänker väl bara på jobbet!

Om barnmorskan hade haft Emmas bästa för ögonen borde hon ha bett Emmas pappa om hjälp, kollat läget innan hon läxade upp honom. Föräldrarna är ofta den viktigaste källan till kunskap om barnen! Glöm inte det, BVC, dagis, skolor och barnmottagningar!

PS För att komma tillbaka till ämnet ungdomar som skadar sig själva och är deprimerade:
Här är en artikel som jag skrev 2004 om hur man skiljer vanlig lessenhet från klinisk depression, om antidepressiva medel och om terapi för tonåringar. Här är också två av (många) bra poster om ”rakbladsbarn” – en från Alex och en från Sara/Hedgehog in a storm.