annaxtDottern, 15, ringde överlycklig från Hultsfred i morse. Hennes revben ömmade så hon knappt kunde prata och hon har levt på bullar från LO-tältet i tre dagar, men eftersom hon hade stått längst fram på Nine Inch Nails kunde hon nu dö lycklig, 
meddelade hon.
Anledningen till bulldieten är ingen sjukdom eller brist på reskassa utan att hon sparar som en liten myra för att ha råd med en tågbiljett tur & retur till pojkvännens sommarviste om en vecka, så jag är inte så där väldigt orolig för att hon ska ge upp andan riktigt ännu. Och man ska naturligtvis inte ropa hej förrän den lilla grisen är hemma i säcken igen men än så länge har det varit väldigt lyckat att låta henne åka på sitt livs första festival!
Det var visserligen nästan oundvikligt – förra året när hon ville åka hade vi den dåliga fantasin att skylla på hennes låga ålder och säga att hon absolut inte kunde få åka förrän tidigast när hon var 15. Och nu i år var hon ju 15, så vad skulle vi skylla på då? Att det var alldeles för dyrt förstås.
Men sen råkade vi se en affisch där lokalföreningen för Svenska Freds- och Skiljdomsföreningen, Stockholms Freds, annonserade ett sommarläger där det ingick en resa till (och jobb på) Hultsfredsfestivalen för 800 kronor, mindre än en tredjedel av biljettpriset. Och eftersom vi insåg att vi här kunde slå fyra flugor i en smäll (1: göra dottern lycklig, 2: få in henne i ett sammanhang där hennes intresse för politik och samhällsfrågor verkligen uppskattas, 3: låta henne festivala i tryggt sällskap och 4: slippa få blåmärken i öronen av hennes tjat) så pekade vi ut affischen åt henne. Vilket alltså ledde fram till morgonens överlyckliga telefonrapport.
Ikväll ska hon se ytterligare fem konserter, i morgon förmiddag går bussen hem. ”Mamma, när jag kommer hem i morgon, då vill jag duscha, äta riktig mat, jättemycket mat, och sen vill jag gå och lägga mig och sova i typ tjugo timmar”, meddelade den rockpartajande dottern. Hå hå jaja, tänk när det räckte med att sova ett dygn när man hade festat i tre!