annaxtNu ska vårdnadsfrågor avgöras utifrån vad som är bäst för barnen, inte för föräldrarna. Det föreslår den så kallade Vårdnadskommittén, skriver Dagens Nyheter idag.
Kommittén tillsattes 2002 för att utvärdera vårdnadsreformen från 1998. Den gången var parollen ”barnets rätt till båda föräldrarna” och reformen gick framförallt ut på att separerade föräldrar skulle få gemensam vårdnad. Man ville gärna se växelvis boende, även för barn under ett år. Även föräldrar som varit misstänkta för våld, hot och sexuella övergrepp mot andra i familjen har fått vårdnaden efter att reformen gick igenom.
Nu är det alltså en ny reform på gång. Vårdnadskommittén ska lägga fram sitt förslag för justitieminster Bodström i morgon. I detta förslag skriver man att det är barnets intressen som ska stå i första rummet.
Enligt DN står det i förslaget att föräldrar som inte kan samarbeta efter en separation inte ska få gemensam vårdnad om barnen. En förälder som har använt våld eller hotat någon familjemedlem ska inte få bli vårdnadshavare. Även föräldrar som försvårar umgänget för den andra föräldern ska på något vis få veta hut, fast här är förslaget luddigare för det talas inte om ett straff, utan ”det avgörande skall vara vilka konsekvenser och vilken betydelse som handlandet ifråga får för barnet”.
DN skriver vidare att utredningen ”föreslår större försiktighet att använda systemet där barnen bor växelvis hos fadern och modern. ’Vi anser att en grundläggande förutsättning för att växelvis boende över huvud taget skall kunna övervägas är att föräldrarna kan samarbeta på ett flexibelt sätt och utan krav på millimeterrättvisa.’ En annan förutsättning bör vara att föräldrarna bor så nära varandra att barnet kan gå i samma förskola och kan fortsättta umgås med sina kamrater.”
Sedan återkommer utredarna till barnets egen vilja: ”Barnet ska alltid ges möjlighet att komma till tals och dess inställning ska beaktas”.
Så har det i och för sig varit hela tiden. I Föräldrabalken 6:2 b står det att när man avgör vårdnadsfrågor ska man ta hänsyn till barnets vilja, med beaktande av barnets ålder och mognad. I praktiken beror det bland annat på vem som ställer frågorna till barnet. Ju mer barnets vilja överensstämmer med synpunkterna hos den som frågar, desto större är antagligen barnets möjligheter att påverka sin situation.
Jag tror att det här förslaget är mycket bättre än det förra, men jag är fortfarande bekymrad över att man använder tankebilden ”barnets bästa” utan att förklara vad man menar. För det måste man väl ha diskuterat? Annars är ju det ett uttryck som kan användas av vem som helst, för att försvara i stort sett vilket beslut som helst. Och jag skulle vilja att den diskussionen blev offentlig och ständigt levande: Vilka är barnets intressen? Och vem vet vad som är bäst för ett barn?
Man vill så gärna att det ska finnas ett vattentätt sätt att lösa en separation så att barnet skyddas på varje sätt – men tyvärr funkar det inte så. Jag tycker att det här lämnar större utrymme för godtycke, och det känns som om fler föräldrar kommer att kunna neka sitt ex umgänge med barnet på betydligt lösare grunder. Den bästa (för barnen)lösningen jag har hört talas om var en familj som behöll det gemensamma huset, så att barnen kunde bo kvar – och så flyttade föräldrarna fram och tillbaka mellan huset och sina nya lägenheter. Det funkar ju åtminstone så länge ingen av föräldrarna skapar sig nya familjer. Men hur många föräldrar har råd att betala för dubbla bostäder? Så hur ska barnen annars få rätt till båda föräldrarna om man ska vara mer försiktig med växelvis boende?
Usch vad svårt det är, för hur man gör så nog 17 påverkas barnen… Och som du säger – vem vet i alla lägen vad som är barnets bästa? Visst handlar man även som förälder i blindo ibland, man är ju nu en gång inte mer än människa, även om man gått och blivit förälder.
Jenny, jag håller med om att det är svårt. Jag hade en kompis som gjorde precis som du beskriver – de lät barnen bo kvar i lägenheten och så turades de själva om att bo där. Men till slut orkade de inte med det sa de. (Fast då måste ju barnen orka istället!)
Jag hoppas att man kommer att trycka ännu mer på samarbetssamtal, att man verkligen testar allt innan man låter det gå till domstol.
Oj – just ”för jobbigt”-argumentet känns lite fel i sammanhanget, det är väl inte mindre jobbigt för barnen… Men det är väl som du säger – oavsett HUR man löser det så är det bättre att man löser det i godo mellan föräldrarna (förhoppningsvis vuxna människor) än springer till domstol… Och hur man gör tror jag att barnen kommer i kläm – fast det gör de ju även om man håller fast vid ett dåligt förhållande, så… hur man gör har man ändan bak, precis som vanligt…!