annaxt
Dagens sanning är att barn som får alkohol hemma löper stor risk att börja dricka tidigare och mer än andra barn. Men jag tror inte att det är så enkelt.
▫ Alla barn som får smaka på alkohol hemma kommer inte automatiskt att börja supa.
▫ Även barn som inte får dricka hemma kan få stora problem med alkohol.
Det är klart att tonåringar inte ska supa. Men varför super vissa tonåringar ändå? Vilka tonåringar är det som super? Och vad kan vi föräldrar göra åt det?
Tonåringar gör som vi gör, inte som vi säger att de ska göra.
Därför måste attityden till alkohol i familjen spela en stor roll. Den relation vi föräldrar har till alkohol, hur vi själva hanterar den.
Vi tar två olika ungar som exempel.
▫ Det ena barnet ser att hans eller hennes förälder eller föräldrar kan dricka ett glas vin till middagen, eller tre öl på krogen, och sen sluta. Han ser att de kan ta bilen till en fest och komma hem nyktra, lika väl som att de kan bestämma sig för att ta bussen för att de vill dricka. Han ser att en flaska sprit kan stå länge utan att bli urdrucken. Han ser att de kan ta en vit vecka, eller månad, eller ett vitt år, utan några problem. Det vill säga: Han ser att de har en frisk relation till alkohol.
▫ Det andra barnet ser att föräldern/föräldrarna ofta eller alltid dricker tills de blir ordentligt berusade, att de inte kan ha kul utan att dricka, att de är mer eller mindre beroende av alkohol.
Det är antagligen betydligt större risk för att barnet i familjen där det redan finns ett beroende också ska få problem.
Men det är också skillnad på barn och barn. (Jag har själv en unge som man lugnt skulle kunna anförtro ett fullt barskåp utan att det ens blev öppnat, och en som skulle kunna leta sig blå efter nyckeln till sagda skåp.) Därför kan man faktiskt skilja på hur mycket eller hur ofta de olika tonåringarna får dricka, och hur mycket man behöver diskutera riskerna med alkohol och argumenten för och emot att dricka.
Det viktiga är att få reda på vad barnet tänker. Hur mycket han eller hon vet, hur han eller hon föreställer sig olika situationer, hur han eller hon hanterar grupptryck och så vidare. Den sortens information är viktig för föräldrar, och den får man inte fram genom att totalförbjuda eller bli arg när barnet berättar saker som är känsliga.
Nolltolerans är ingen bra lösning. När det gäller alkohol och droger är alla strategier som bygger på odiskutabla förbud rent livsfarliga.
Dels för att man inte behöver diskutera någonting om man bara förbjuder, och då lär man inte känna sitt barn och veta hur hon/han tänker. Man behöver inte fundera över sina egna vanor en enda sekund heller, vilket kanske är bekvämt, men värdelöst ur uppfostringssynpunkt.
Dels för att förbudet bara är bergsäkert i teorin. Många, många tonåringar dricker fast de inte får. Trots att deras föräldrar har totalförbjudit det, och faktiskt inte har en aning om att deras son eller dotter raglar omkring full som en saftkaraff.
Och vad händer då? Om man råkar illa ut när man är full – hur ska man kunna berätta det hemma? När man skäms så att man vill dö och vet att man kommer att bli utskälld?
Eller när man inte kan berätta om sina tankar, om hur det känns obehagligt på festerna till exempel, för att man måste hålla delar av sitt liv hemligt?
Min poäng är inte att man ska bjuda barn hur som helst, eller att det inte kan hända olyckor på grund av alkohol om bara föräldrarna har pratat med barnen om riskerna. Inte heller att man ska låtsas som det regnar: tvärtom.
Min poäng är att man ska ha en realistisk inställning till alkohol. Så länge det är en viktig del av livet för de flesta vuxna kommer det att vara viktigt även för de som vill bli vuxna. Därför ska man ta upp ämnet till diskussion, fråga och lyssna på svaren. Och berätta vad man själv tänker, om man är orolig och varför.
Och om det bara finns bråkdelen av en risk att sonen eller dottern kommer att dricka, då är det tusen gånger bättre att du vet hur, var, med vem och varför. Att dottern/sonen vågar berätta för dig om något händer.
Andra bloggar om: tonåringar, alkohol.
Håller med dig helt och hållet. När ett av våra barn gick i åttan var det någon i klassen som tog med sig ett flak starköl på ett klassläger. Klassföreståndarna berättade om det på ett föräldramöte och vi uppmanades att gå hem och prata med ungdomarna. Sen ringde klassföreståndarna runt till dem som de visste hade varit med i gänget som hade druckit på lägret, bland annat vår fjortonåring. Och det visade sig att vårt barn var den ende i klassen som hade berättat hemma att han hade varit med och druckit innan lärarna ringde! Just för att han visste att vi inte skulle bli arga. Han visste ju att det var dumt gjort och han visste vad vi tyckte, men han visste också att vi inte tycker att man löser sånt genom att skälla och bli arg eller utmäta något slags straff. Så det kändes faktiskt bra att han berättade. Även om jag önskade att han hade gjort det redan innan föräldramötet!
Håller med. Litegrann. För mig är det viktigt att vara på rätt sida. Liksom. Om lagen säger att det är förbjudet upp till en viss ålder så är det så. Jag vill inte som vuxen föregå med ett sånt exempel så att jag i mina barns ögon tycker det är ok att bryta mot lagen. Jag håller mig till den. Också när det gäller andra saker … när och om det kommer in droger i bilden kan jag luta mig även då mot lagen … jag kan inte göra avkall på det. Så är det … men viktigt också att alla får lov att göra som man vill och att vi respekterar varandras ställningstagande … för vi gör ju vårt bästa för våra barn.
en del tycker att de fått nog när de druckit litet, de känner att det inte blir roligare utan litet mer obehagligt.
men andra känner bara att de vill ha mer och mer och mer.
och just det där ”suget” eller vad man ska säga, det är nog mer genetiskt än miljöpåverkat. Allt det andra, hur ofta man dricker, när, hur o så vidare kan nog vara miljö och vana, men just hur man reagerar vid själva drickandet är nog rätt mycket beroende av kemikalierna i ens kropp.
Vad GLAD jag blir när en vuxen har en sån här inställning! =D Det är allt för många som sätter förbud efter förbud, och vad ger det? Mest bara en dålig relation till barnet. Själv är jag 17 år och har inga förbud alls, jag vet hur mina föräldrar vill att jag ska vara och bryter jag mot något sånt är det _mitt eget samvete_ som straffar mig då. Och det finns nog inget värre straff än det. Jag är ärlig mot mina föräldrar och de är ärliga mot mig. Bättre än så kan det inte bli =) Man märker nästan direkt vad för slags föräldrar någon har när man kommer in på ett sånt här ämne. Och vilkas barn är det som sköter sig? Jo, de som faktiskt inte har några förbud och lägger ansvaret på barnet istället. Men samtidigt ska de självklart inte lägga över allt ansvar – det är lika viktigt att de finns där och GÅR att prata ut med.