Ska klippa mig idag, lite kortare än sist. Ungefär till axlarna.
Det är en urmesning. Egentligen vill jag klippa av alltihop så att det blir lika kort som det var 1983, när jag väntade första barnet. Ännu kortare än så här alltså:
ett år senare |
men varje gång jag tänker på det så mesar jag ur. För hur ska det se ut. Och vad ska folk tro.
Bara så att ni vet alltså: den dagen ni träffar mig med snagg, det är den dagen då jag inte är en mes längre.
Jag fegade också häromveckan. TOPPA BARA! KLIPP FÖR ALLT I VÄRLDEN INGEN FRISYR!
Kan inte tänka mig att du fegar ur – någonsin.