London calling

Uppdaterat: Femte dagens morgon i London; jag hade tänkt rapportera efter varje dag men har slocknat som en lågenergilampa i hotellets mjuka duntäcken varje kväll, utmattad efter promenaderna, sevärdheterna, tubtransporterna och den allmänna Londonstorheten. Men nu ska ni få höra:

Första dagen kom vi fram redan nio lokal tid till Heathrow, köpte våra Travelcards för tunnelbanan och fick sen stå och hänga i tio minuter utanför spärrarna för att klockan skulle bli halv tio så att korten skulle börja gälla.

Hotellet var en trevlig överraskning: billigt (för att vara hotell, 80 pund natten för ett twin room) men ändå bra! Jag kan verkligen rekommendera det. Rummen är stora för att vara i London (man kan stänga dörren utan att behöva ställa ut skorna först), sängarna är sköna och har stora duniga extrakuddar, frukosten är helt okej, personalen är supervänlig och det är fri, bra wifi överallt i huset. Samt ligger det busnära u-stationerna Bayswater och Queensway. Och två minuter från världens kanske skönaste park, Kensington/Hyde Park.

Så när vi hade packat upp studsade vi genast ut i den. Där fanns ekorrar, svanar, kråkor och helt överraskande två knallgröna papegojor. Och en liten herre som vandrade omkring bland träden.

Sen gick vi på teater och såg The Mousetrap. Det var första gången för Julia, andra för mig och 23277:nde för skådespelarna. (Ja, de måste vara jättegamla!) Innan föreställningen är helt slut får man lova att inte avslöja för någon vem som var mördaren. Men ni är ju mina vänner så ni kan säkert bevara hemligheten: det var överste Senap som gjorde det, med en stångkorv i skafferiet.

Andra dagen sov vi länge och gick sedan till Harrods och köpte hundra burkar te och dreglade över allt galet godis och fnös åt juvelerna.

Efter en hälsosam lunch på glass, mackor och nötter åkte vi till Madame Tussauds vaxkabinett och spenderade några timmar där med att ta jätteroliga bilder på oss själva tillsammans med Tom Cruise, Richard Branson, Shakespeare, drottning Victoria och många andra som också var där. Bilderna med Julia på är roligast men dem får jag inte visa.

Tredje dagen hann vi springa runt ett varv inne i Westminster Abbey (där alla vandrar runt med små telefoner och stirrar i taket, men det är i själva verket radiomanicker med Jeremy Irons inuti som talar om för en att man ska titta i taket, och vad det är man då ser) innan vi skulle träffa Modesty Blaise-gänget. Det var ju en av de två anledningarna till resan, att gå en promenad i Modesty och Willies fotspår; se alla gränder där de smugit på juveltjuvar, alla eleganta restauranger där de ätit lunch med spionchefer och alla parker där sadistiska knarkslavmördare de brottat ner i ett buskage och oskadliggjort, för alltid.

Fantastiskt nog hade vi en äkta, certifierad Londonguide med oss, som inte bara hade läst alla MB-böcker utan dessutom kunde berätta massor av andra intressanta saker om alla platser vi såg. Visste ni till exempel att MI6 söker nya rekryter på sin webbplats, att det blev stor oro bland herrarna på Ian Flemings herrklubb när man 1973 fattade beslutet att låta kvinnor äta lunch där och att det fanns två VIP-skyddsrum i källaren på Ritz Hotel under kriget: ett för snarkande VIP-gäster och ett för ickesnarkande?

Dessutom fick vi veta en bakväg till 10 Downing Street – framsidan är sedan snart 20 år avstängd från allmänheten med höga kravallstaket och många poliser. Men på baksidan stod bara en jättesnäll polis som log stort när vi bad att få ta en bild på honom och Julia.

Efter fyra timmars promenad ramlade vi in på en pub där två farbröder som var Peter O’Donnells svärson och goda vän bjöd på öl och där jag åt Sunday roast lamb och Yorkshire pudding, som visade sig vara ganska likt pannkaka. Sen gick vi vidare till Europas största bokhandel Waterstone’s och sen på jättebio och såg Brideshead Revisited, som var hyfsad.

Fjärde dagen åkte vi till Science Museum, som man aldrig hinner vara tillräckligt på, vi fick tillochmed hoppa över lunchen.

Sedan tubade vi hem för att byta om till tjusiga kläder och sen vidare till Brown’s för att dricka te. Te på Brown’s är nånting alldeles galet. För det första är det dyrt. Men hör här vad man får för sina surt förvärvade slantar:

Afternoon tea is legendary at Brown’s. Ever since James Brown established his hotel for ’genteel’ folk over 170 years ago and Agatha Christie enjoyed it whilst writing ’At Bertram’s Hotel’ here, afternoon tea in The English Tea Room has become a British institution.

Relax to the sounds from the Baby Grand Piano and indulge in Brown’s award-winning Traditional Afternoon Tea which consists of a choice of 17 teas, including Brown’s own blend, along with succulent finger sandwiches, an assortment of delicate pastries, fruit and plain scones with clotted cream and strawberry jam, as well as a choice of freshly baked cakes from the trolley.

För det andra blir man tjock som ett troll av att dricka te på Brown’s. Kanske inte av själva teet, men av alla de ovan nämnda gurksnittar, ostsnittar, scones med kluttad grädde och sylt, makaroner (kaksorten), maränger, chokladtårtor, fruktkakor och annat som rullas in på silvervagnar och guldbrickor i en diskret men aldrig sinande ström. Om man bara råkar höja ett ögonbryn kommer de farande med mera kakor. Och kanske lite mer te? Champagne? Kluttad grädde?

Man måste liksom göra det en gång i livet (eller två, tre eller fyra, beroende på hur många tegalna barn man har).

Idag åker vi hem igen, men först ska vi promenera på South Bank och köpa lite souvenirer. London är alltid trevligare än man minns det, och den här gången var det dessutom varmt och soligt alla fem dagarna. Vi har gått utan jacka varenda dag! Så vi är glada fast trötta i fötterna!

Slut på London-rapporten!