annaxtEn bokserie jag tänkt skriva om länge! Jag har läst den på engelska och då heter den A Series of Unfortunate Events, men vi kallar den för ”Baudelaires” eftersom den handlar om syskonen Baudelaire. Den finns att låna på engelska, och på svenska, och att köpa på svenska (bara second hand tror jag, länkar finns här) som Syskonen Baudelaires olycksaliga liv (2002–2007, Damm förlag/Richters).
Jag läste den första gången för mitt yngsta barn, för typ 25 år sen; vi läste dom första tre böckerna tillsammans och sen fortsatte hon på egen hand. Men jag har haft alla tretton böckerna på min ebokläsare länge, och i somras läste jag hela serien högt för familjens tioåring.
Den handlar om tre syskon som blir föräldralösa när dom är 14, 12 och bebis år. En dag när dom är på stranden får dom veta av en bekant till familjen att deras hus hus har brunnit ner, och att deras föräldrar verkar ha dött. Tydligen är det en släkting som ska ta hand om dom – en man som heter Count Olaf, som dom aldrig hört talas om. Släktingen visar sig vara en riktig ärkeskurk, som bara är ute efter den enorma förmögenhet som barnen kommer att ärva när dom blir myndiga.
Fjortonåringen Violet är ett geni när det gäller att uppfinna saker. Tolvåringen Klaus älskar att läsa böcker, och kommer ihåg det mesta han läst. Deras lillasyster Sunny har väldigt vassa tänder, och kan använda dom på många olika praktiska sätt. I den ena boken efter den andra får barnen fly undan den gräsliga Count Olaf, som med list och förklädnader alltid lyckas lura alla andra vuxna och undkomma rättvisan. Men samtidigt får syskonen fler och fler ledtrådar till vad som egentligen hände deras föräldrar, och vilka deras mamma och pappa egentligen var. En mystisk organisation verkar ha styrt familjens liv, och kanske styr den fortfarande barnens öden? Många av deras släktingar och familjens vänner verkar vara intrasslade i organisationen. Är den ond eller god? Vem kan syskonen lita på?
Historien berättas av Lemony Snicket, som inte bara är författare till boken utan också en av karaktärerna, en annan släkting. En som följer spåren efter Violet, Klaus och Sunny och försöker förstå vad som hände dom. Och som svurit på att berätta det för eftervärlden; för oss, läsarna. (”Lemony Snicket” är i själva verket en pseudonym för Daniel Handler.)
Baudelaires är en av mina favoritbokserier. Den har kommit att betraktas som barnlitteratur men är nog mer läst av vuxna. Jag skulle inte läsa den för någon som är yngre än nio, tio – inte för att den är så svår att förstå, men för att den faktiskt är precis så olycksalig som titeln säger. Det går verkligen inte bra för syskonen Baudelaire! Dom är bara med om det ena missödet efter det andra. Dom vuxna som ska ta hand om dom är för det mesta korkade eller opålitliga, och Count Olaf är som någon slags elak gummianka som bara dyker upp igen, hela tiden. (Lemony Snicket-wikin har ett avsnitt med exempel på eländen i boken, för den som vill vara beredd – obs spoilers alltså!)
Snarare än barnbok skulle jag säga att det är fantastik, deckare, filosofi och äventyr för lite större barn som uppskattar mörk humor, och för likasinnade vuxna.
Språket är expressivt, ett ord som här betyder ”fullt av en mångfald av ord och uttryck som du kanske inte har hört förut”, och för varje sånt ord eller uttryck får man en mer eller mindre användbar förklaring. Anaforer, antiteser, allusioner och allitterationer används allt som oftast. Jag har inte läst John-Henri Holmbergs översättning som säkert är lysande bra, men det måste ha varit en utmaning! Och jag får ofta en känsla av att Snicket har roat sig med att lägga försåtsfällor, som att tvinga högläsaren att säga snake-shaped hedges så många gånger som möjligt i en mening.
Många av anspelningarna och blinkningarna är litterära. Om du inte nändes läsa om det på allusions-länken ovan kan jag bara säga kort att nästan alla personer heter något i stil med andra böckers karaktärer, titlar eller författare, och att alla möjliga klassiska verk har inspirerat historien. Minst hälften flög över huvudet på mig när jag läste böckerna första gången, men det var ändå roligt att känna sig iallafall en smula beläst :)
Det är alltså tretton böcker, med tretton kapitel i varje bok (utom i den sista). Alla böcker har samma typ av inledning, och samma typ av slut (utom den sista då). Det är väldigt mycket som återkommer, både av form och innehåll, och någon kanske tycker att det blir för mycket upprepningar men det är finurligt gjort, och roligt, och jag älskar det. Sen är det inte lika svindlande spännande på varenda sida, genom alla 110 kapitel. Men med tanke på hur få författare som lyckas hålla tempot i ens tre böcker är det ändå briljant att skriva tretton och att lyckas göra varenda bok rolig och minnesvärd!
Däremot kan man inte säga att den röda tråden leder fram till något tydligt nystan. En del av mysteriets frågor får sina svar vad det lider, andra förblir obesvarade och nya frågor dyker upp in i det sista. Blev barnen ens föräldralösa? Handler/Snicket har skrivit fler böcker om familjen Baudelaire; vi har inte läst dom men det sägs att åtminstone några av dimmorna skingras där.
Det filosofiska inslaget handlar om gott och ont, men det blir inte tydligt förrän ganska långt in i serien, och är inte ens då ett starkt tema. Mer som en konsekvens av allt som syskonen Baudelaire har gått igenom – alla gånger dom tvingats göra något för att överleva, som egentligen går emot deras uppfostran och moraliska värderingar. Betyder det att dom blivit dåliga människor? Vad skiljer en bra människa från en dålig? Går det att räkna ihop i slutet?
Det har gjorts en film av dom första tre böckerna, där Count Olaf spelas av Jim Carrey (som jag vanligtvis inte gillar men som är briljant i den filmen), och barnen av otroligt begåvade Emily Browning, Liam Aiken och tvillingarna Kara och Shelby Hoffman.
Det har också gjorts en serie som jag bara har sett några avsnitt av, jag gillade den inte men ska försöka igen nån gång.
PS Jag vet egentligen inte om det är så många anaforer och antiteser i böckerna, men det passade så bra tillsammans med allusioner och alliterationer. Förlåt.
PPS Jag vet inte vad en anafor är ens! Eller, nu vet jag det.