annaxtHar du lyssnat på serien ”Skärmad och orolig” på SR Play? Den handlar om barn och skärmtid, om vad som händer när en generation växer upp med mer digital interaktion än fysisk och om hur främlingar kan jaga barn till döds på nätet.
Det är lätt att avfärda vuxnas oro för barns internetande som moralpanik. ”Man sa samma sak om dansband och romaner en gång i tiden” är ett vanligt argument, men internet är inte samma sak som ett dansband, eller en bok (eller ens ett bibliotek). Anna Iversen och Petra Cavini, som gjort programmet, har intervjuat barn, forskare och föräldrar (bland andra Jessica och Magnus Björk, vars dotter Moa dog i suicid när hon var 13 år) och den sammantagna bilden blir, åtminstone för mig, ganska mörk.
Debutåldern spelar roll
I vilken ålder barn får tillgång till internet (sociala medier, spel och annat) verkar ha stor betydelse. Idag har dom flesta svenska barn fått sin första smartphone innan dom fyllt tio. Men enligt Tara Thiagarajan, neuroforskare på Sapien Labs, finns det tydliga, negativa effekter av att få en smartphone för tidigt. Sapiens Labs gjorde en global studie 2019, där dom intervjuade cirka 30 000 unga (18—24 år). Resultatet visade tydligt att dom som vuxit upp med smartphones mådde sämre psykiskt, jämfört med tidigare generationer.
För tjejer som deltog i studien var det allra tydligast: av dom som fått sin första smartphone vid sex års ålder var det 74 procent som upplevde kliniska nivåer av psykisk ohälsa – framförallt självmordstankar, aggression mot andra och en negativ självbild. Av dom som fått den vid 18 års ålder var det 46 procent. Motsvarande siffror för killar: 42 procent om dom fått den vid sex års ålder, 36 procent om dom fått den vid 18 år. Enligt Helena Frielingsdorf på Folkhälsomyndigheten riskerar barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf), som kan ha försämrad impulskontroll och känsligare belöningssystem, att drabbas ännu mer negativt av mycket skärmande.
För- och nackdelar
När Folkhälsomyndigheten kom med sina rekommendationer om skärmtid nyligen var det en del som tyckte att det gått för långt. Även om myndigheten faktiskt betonar att unga kan ha mycket glädje av nätet ligger tonvikten ändå på att byta skärmtid mot andra aktiviteter.
Elza Dunkels, docent i pedagogik, intervjuas i programmet och säger att det inte är respektfullt mot barn att förbjuda mobiler. Hon jämför det med vilken annan aktivitet som helst som är viktig för barn och deras välmående – vi skulle inte hindra dom från att spela fotboll för att man kan få knäskador eller för att det kan finnas alkohol på fotbollsläger. Många av dom som fått det bättre tack vare sociala medier kommer att förlora det, om vi ska tillämpa försiktighetsprincipen, säger hon.
Det är kanske en förenkling. Internet är inte heller som ett fotbollsläger. Men Dunkels påpekar att det är här, med allt vad det innebär. Det kan vi inte ändra på. Bara försöka göra det bästa av det. Och det finns kanske andra faktorer som gör att barn mår dåligt?
Sociolog Roland Paulsen håller med om att till exempel arbetslöshet, svårighet att få tag på en bostad och annat kan få unga att må kasst. Men han nämner ändå en effekt av att vara mycket online, som vi borde bry oss om: ”mean world syndrome”, något som ofta händer när man har sett väldigt mycket fiktivt våld och ondska. Det skapar en kognitiv bias, att man tror att världen är farligare än den är. Forskaren George Gerbner som myntade uttrycket sa att problemet inte var att man blir våldsam av att se mycket våld, utan att man blir misstänksam, orolig och rädd: ”Fearful people are more dependent, more easily manipulated and controlled, more susceptible to deceptively simple, strong, tough measures and hard-line measures.” Alltså att rädda eller misstänksamma människor är lättare för ”starka ledare” att styra.
En extrem värld
Barns hjärnor förändras ganska radikalt i puberteten, och socialpsykologen Jonathan Haidt tycker att vi inte tar vårt vuxenansvar för att guida våra barn igenom den fasen. Istället satte vi, i början av 10-talet, en telefon i handen på barnen istället. Och den öppnade dörren till en värld som ofta är extrem och inte representativ för verkligheten.
Telefonen är förstås bara ett hölje (om vi tillfälligt bortser från allt barnarbete, slaveri och miljöförgiftande som det innebär för att barnet ska få en ny telefon). Men med några knapptryck som ungar lär sig snabbt finns faktiskt allting i universum i den: från roliga matlagningsvideos till livesända våldtäkter. Från vänskap till trakasserier, från sminktips till pedofiler. Porr, grooming, snuff, tortyr, djurplågeri och annat hemskt kan dyka upp i till synes oskyldiga sammanhang, vare sig barnet vill det eller inte.
Och det är väldigt vanligt att barn inte berättar! Även om dom sett något som ger dom mardrömmar, även om dom känner på sig att någon utnyttjar dom. Inte bara för att dom skäms (helt orimligt) för vad dom sett, utan för att dom vet att vuxna kanske reagerar med förebråelser, panik eller hot om att ta bort plattformen. Eller hela mobilen! Där hela deras universum finns, allt dom tycker eller tror är viktigt, det som gör att dom får vara som alla andra.
Men problemet på lång sikt är inte innehållet på internet, säger Thiagarajan. Problemet är vad det ersätter. Skärmlivet tar tid som barn och unga behöver för att lära sig läsa av ansiktsuttryck, kroppsspråk och tonläge i samtal. Social interaktion och gruppdynamik i det fysiska livet.
Så vad kan vi vuxna göra? Hur tar vi vårt ansvar?
Motverka marknadskrafterna
Att förbjuda barn från att använda internet är en ihålig lösning. Det finns nästan inget sätt att driva igenom det utan att riskera att barnet tvingas ljuga om eller dölja vad det gör. Det skulle vara som att förbjuda barn från att lyssna på musik.
Man kan – och bör, eventuellt – skjuta upp att ge barnet en egen telefon, platta eller dator med internet. Men det är fortfarande bara en halvfärdig lösning. Det finns kompisar överallt, redo att visa och dela med sig, särskilt av det värsta dom själva sett och varit med om. Delad börda är åtminstone en liten tröst.
Internet går inte heller att stänga ner, och borde såklart inte stängas ner. Det finns så mycket bra och gott i ett globalt, tillgängligt kommunikationssystem.
Barn har väldigt svårt att självreglera (så många som en av tio svenska flickor tycker själva att dom har ett ”problematiskt användande”). Det beror inte i första hand på att dom är barn, utan för att nätet är en marknadsplats, där algoritmerna ständigt skruvas hårdare för att snärja användarna att stanna kvar på plattformen. Helena Frielingsdorf på Folkhälsomyndigheten har forskat på hur företagen skapar interaktionsdesign som får både barn och vuxna att scrolla vidare: till exempel intermittent förstärkning, att belöningarna (i form av vinster, roliga videos eller annat) kommer oregelbundet så att man fortsätter att scrolla eller spela i hopp om fler belöningar. Andra algoritmer ser till att göda missnöje med det egna utseendet, kroppen eller livsstilen och syftar till att vilja konsumera. Influencers marknadsför produkter som får barn att tro att dom måste ha produkterna för att bli accepterade.
Det här är som det måste vara i ett kapitalistiskt system. Men kapitalismen inte bara skapar det här problemet, utan gör det dessutom svårt för föräldrar att motverka själva effekterna. Vi vet hur viktigt det är att prata med sina barn om vad som händer på nätet. Minst lika viktigt som att fråga om hur barnet har det i skolan och på rasterna. Tyvärr har inte alla råd att vara hemma varje dag när barnen kommer hem från skolan under hela högstadiet, för att ha tid att lyssna och prata om det som dom flesta tonåringar bara börjar prata om när dom vet att dom har ens hundraprocentiga uppmärksamhet. Jag tänkte ofta när mina barn var tonåringar att det borde finnas en till föräldraledighet att ta ut när barnen är mellan 13 och 15. Men dom flesta svenska föräldrar är beroende av fritids och har kanske inte ens tid eller ork på kvällar och helger. Barnen hamnar framför en skärm istället.
Så länge vi godtar ett system som tvingar oss att jobba heltid för att ha tak över huvudet och mat på bordet är det svårt att hinna med detta viktiga: att lotsa våra barn genom uppväxten.
Kan skolan göra något? Elza Dunkels tycker att det är oerhört viktigt att barn har digital kompetens, och att det är skolans ansvar att lära ut den. Och ja, det är såklart jätteviktigt. Och jättesvårt – eftersom skolorna själva ofta saknar den digitala kompetensen, eftersom skolorna sällan vet vad det är barnen möter på nätet, eftersom skolan har för lite resurser och tid för att förstå det enskilda barnets utmaningar och hjälpa dom med det – och inte minst eftersom marknadsplatsernas algoritmer alltid ligger flera steg före det som skolorna kan lära ut.
Vad vi kan!
Men även om vi kämpar i motvind finns det saker att göra. Vi kan skjuta upp barnens telefondebut om möjligt, kanske ge dom en ”dumb phone” innan dom får en smartphone.
Vi kan fråga skolan vad den gör för att ge barnen digital kompetens, sätta press på skolans ledning och på skolpolitiken.
Vi kan prata med barnen om hur reklam fungerar, hur lurendrejare och snuskgubbar fungerar, om hur man sätter sina egna gränser för vad man vill se och vara med om, om grupptryck och ansvar för sig själv och andra. (Tricket här är alltid att fråga barnen först, låta dom berätta vad dom själva tycker, känner och tror. Lyssna, med hela öronen – och utan att själv ha mobilen i handen, eller låta den avbryta.)
Och allra viktigast, på ett övergripande plan: Arbeta för ekonomisk jämlikhet, för ett samhälle där barns trygghet är viktigare än företagens vinster.