Trygga födslar för alla

En vän födde sitt andra barn barn nyligen. Hon är klok, balanserad, genomtänkt. Första barnet föddes hemma, allt gick bra utom att hon måste sys och hade ont länge efter. Nu hade hon hoppats föda hemma igen men det blev inte så. Efter ett dygns latensfas, pinvärkar men ingen öppning, åkte hon in istället, fruktansvärt trött och medtagen. Hon ville få ett kejsarsnitt, trots att hon känner till riskerna – så totalt kraftlös som hon kände sig var hon rädd att bli igångsatt, eller att förlossningen skulle forceras på annat sätt, och att hon skulle spricka. Hon hade, som så många av oss, läst och hört så mycket om hur kvinnor har spruckit, allvarligt, vid igångsättning och forcerad krystning, med livslånga trauman.

Det blev ingen igångsättning – fyrtio timmar efter den första värken satte födseln igång av sig själv. Den långa latensfasen visade sig bero på att barnet låg i så kallad pannbjudning, ett mycket ovanligt fosterläge som anses omöjligt att klara vaginalt.

Barnmorskorna fick panik. De tvingade henne att krysta forcerat, skrek att barnet var nära att dö, att hon kunde dö. Kejsarsnitt kom över huvud taget inte på tal. Efter fyra skräckfyllda timmar föddes barnet, friskt och fint, med apgar 9 och 10. Men mamman hade spruckit i mellangården, djupt, och fick opereras i en timme efter.

Hade barnmorskorna varit bättre utbildade och/eller mer erfarna hade de vetat att det finns sätt att med handgrepp flytta en bebis som inte ligger i optimal position. Om de hade fått öva regelbundet på mindfulness och stresshantering så hade de inte behövt skrämma upp varken sig själva eller mamman.

Min vän är långt ifrån ensam om sina erfarenheter, även om de flesta har det mycket bättre. Och jag tror att det är anledningen till att kvinnor ”kräver” kejsarsnitt. En del är inte införstådda med riskerna med kejsarsnitt. En del är tvärtom väldigt pålästa. Men de känner alla att den här sortens alternativ – smärtan, utmattningen, skräcken – är värre, och de vill inte riskera att det händer.

***

Men vi ska inte behöva välja mellan antingen stressade vaginala födslar med onödiga ingrepp, eller kejsarsnitt. Det är fullt möjligt att de allra flesta, kanske nio av tio kvinnor, kan få en lugn, trygg vaginal födsel. Med en barnmorska hon känner sig trygg med, i en omgivning hon känner sig trygg i, i den takt hennes egen kropp bestämmer.  Det finns inga andra hinder för det än politiska och ekonomiska.

Och vad kan vara viktigare att prioritera, politiskt och ekonomiskt? Inte mycket. Hur stora är hälsovinsterna, och hur mycket pengar kan staten spara in på sikt? Jättemycket.

***

Ett mål kan formuleras så här:

Vi ska få föda där vi känner oss trygga, och känna oss trygga där vi föder.

Det kan alltså betyda att vi ska få föda hemma, eller på en litet födelsecenter, på en BB-avdelning eller i en operationssal. Alla ska ha samma rätt att välja, och att få göra ett informerat val. Vilket val vi än gör, ska vi veta att kommer att få det trygga, starka, utbildade, utvilade stöd vi behöver. Det finns inga garantier att mor och barn alltid kommer att klara sig helskinnade, så är inte livet konstruerat. Men det ska finnas garantier för att inga olyckor ska ske på grund av stress, kunskapsbrist eller resursbrist.

Kommer inte många att välja kejsarsnitt i onödan, alltså trots att det inte är medicinskt påkallat? Det kan säkert hända, till en början. Men om vi verkligen får göra informerade val – där alla fördelar och nackdelar görs tydliga och där all den senaste forskningen finns redovisad på ett lättfattligt sätt, utan pekpinnar eller partiskhet, och där det framgår vilka kostnader det medför – och om vi dessutom vet vilka alternativen är, och att vi är garanterade att få föda i trygghet – då tror jag inte att det blir långvarigt. Det kommer alltid att finnas kvinnor som vill snittas fast de egentligen inte behöver, precis som det kommer att finnas kvinnor som vill föda hemma fast de egentligen inte borde. Men den stora majoriteten kommer att välja det lugnaste, minst invasiva alternativet, så som de uppfattar det.

***

Hur går vi till väga för att uppnå detta? Rent praktiskt finns det säkert massor av små och stora förändringar som kan leda till trygga födslar. Mestadels politiska beslut. En sak jag tror mycket på, som jag först hörde Kristina Turner prata om, är en förlossningspeng som alla föräldrar får använda och välja vad de vill betala för, oavsett om det är en hemfödsel, på en liten barnmorskeledd enhet, på ett vanligt BB eller med ett elektivt (planerat) kejsarsnitt.

Men det viktiga är att vi alla måste ställa kraven, och jobba för att de ska bli verklighet. Alla – barnmorskor, läkare, doulor, sköterskor och inte minst föräldrar – måste kräva att det ska finnas tillräckligt med alternativ, personal, tid, erfarenhet och utbildning, för att situationer där kvinnor känner sig överkörda och våldtagna aldrig ska uppstå. Där kvinnor och barn inte dör eller skadas av anledningar som hade kunnat undvikas.

Och vi måste lägga tyngd bakom kraven. Ockupera riksdagen. Strejka. Hänga ut röda lakan genom fönstren. Starta privata alternativ. Ringa till journalister. Skriva förlossningsbrev och tejpa fast dem på magen. Rösta på det parti som lovar att prioritera förlossningsvården, med radikala och realistiska planer och alla pengar som behövs. Spreja på husväggar. Allt som krävs.