annaxt
När min äldsta var 17 flyttade han hemifrån, och samma dag skrev jag ”Tal till en flygfärdig unge”, om känslorna som fyllde mig som en varmluftsballong. Det är arton år, och många fler flyttlass sen.
Igår läste jag Linda Skugges bok Flygfärdig – om när barnen lämnar boet. Jag läste den i ett sträck, på mindre än en dag, både för att den flyter lätt och fort som ett rinnande vatten mellan stenar, mossa och gamla löv, och för att den berörde mig så starkt.
När mina barn var små hade jag nån fix idé om att de minsann måste flytta hemifrån senast när de blev 18. (Jag hade många fixa idéer, de flesta var fel.)
Idag skulle jag önska mest av allt att jag hade nån slags stugby, typ som Anna Wahlgrens f d ställe i Gastsjön, där alla barn, barnbarn osv kunde bo tillsammans, eller som i de där husen i Vasastan där jag delade ut tidningar som tonåring, där det var samma efternamn på nästan alla dörrar.
(Obs att detta är min dröm, högst oklart vad de andra i familjen vill.)
Jag gillar verkligen att få hänga med barnen, de är vuxna nu och bland de klokaste, roligaste, snällaste vuxna jag känner. Vi har roligt ofta, bråkar en del, jag lär mig enormt mycket av dem. Tanken på att de skulle flytta till nånstans långt bort är smärtsam.
Den smärtan slår upp som ett norrsken när jag öppnar Flygfärdig. Få kan så sårigt och samtidigt sakligt sätta ord på vemod, ångest, skräck och smärta som Linda Skugge.
Linda Skugge: motsättningarnas mästare. Hur kan någon vara så rolig och sorglig samtidigt? Så neurotisk och så praktisk? Hur kan någon förmedla sån utmattning och samtidigt sån passion? Hon får mig att nicka på varannan sida, skaka på huvudet på varannan. Jag skrattar högt och blinkar bort tårarna.
Såklart handlar boken inte bara om Lindas eget föräldraskap. Hennes böcker är alltid fulla av fönster in till andra författare, till deras röster om ensamhet och längtan, kärlek och beroende. Plötsligt vill jag läsa de där författarna, fast jag inte ens har hört talas om de flesta tidigare.
Och så vill jag städa! Linda skriver om städning, både som en metafor för ensamhet / längtan / kärlek / beroende / smärta och allt det där, och som lust. Som lusten och den djupa tillfredsställelsen i att få allt att blänka och skina och gnissla av renhet. Ingen kan väcka mitt städsug som hon, jag antar att alla inredningsmagasin står i kö för att få henne som krönikör efter den här boken, att alla städgrejtillverkare vill ha henne som sitt ansikte utåt, det skulle jag vilja om jag var dem iallafall! Jag skulle lägga högsta budet och slänga in en årsförbrukning stålull när jag ändå var i farten.
Och alla recepten, jag vill laga dem.
En sak till: Linda skriver att ingen vill krama henne pga hon är så defekt. För att hon är så o-festlig och nykter och städsam. Men jag vill krama henne, om det nu verkligen är en riktig kram hon vill ha, jag kan vinka lite med en disktrasa också, ibland kan det vara överväldigande med kramar från älskande fans. När jag har läst Flygfärdig är jag så full av kramar till den Linda som bara var stel och vettskrämd som liten, vild och vansinnig som ung, som förmodligen gav sina föräldrar gråa hår, som trampade på mina och alla andras ömma tår med sina texter, som säkert inte har varit en perfekt förälder men en fantastisk, som skriver så att det lyser och sprakar och gnistrar och blänker och gnisslar.
Linda säger i en intervju med Jenny Strömstedt att hon borde ha haft ett större socialt umgänge när barnen var små, lämnat bort dem mer, inte blivit så nära för då kanske det inte skulle gjort så ont idag. Jag tror inte att det stämmer. Jag tror att såna som jag och Linda och miljontals andra föräldrar helt enkelt inte kan vara svala på det sättet, och det är varken bra eller dåligt, det bara är. Snarare tänker jag att den kultur vi lever i, där vi håller kärleken till våra barn som det allra högsta, kanske inte är helt bra. Barn kanske mer behöver tas i anspråk än älskas besinningslöst, men då menar jag så klart strukturellt och inte på individnivå: det måste gälla alla. Och i brist på ett vettigt sammanhang där barn (och vuxna) tas i anspråk tror jag att det är bättre att älska besinningslöst än att försöka hålla någon slags distans för att det inte ska göra ont när man inte får vara tillsammans. In for a penny, in for a pound tror jag är det enda sättet som många av oss kan vara föräldrar på.
Hur som helst. Flygfärdig är en himla fin bok och i morgon ska jag läsa den igen.
PS Förresten känner jag Linda, lite grann i allafall. Vi var på samma mailinglista en gång i tiden, och träffades på mingelgrejer, och en av mina döttrar var barnvakt hos dem några gånger (”Mamma hon är så himla snäll och gullig, jag var lite nervös första gången men hon är världens snällaste!”). Innan dess hade jag rynkat ögonbrynen åt hennes texter många gånger och känt hur den ena tån efter den andra ömmade, jag skrev till och med arga svar på två av hennes krönikor i bloggen. Men så lärde jag känna henne på den där listan och insåg att verket och författaren inte nödvändigtvis var samma sak.
PPS Det är stort, och ibland smärtsamt, när barnen flyttar hemifrån. Men de flesta föräldrar som bor i Stockholm (och inte är snorrika) behöver inte oroa sig för att boet ska vara tomt så länge! Barnen kommer inte att hitta en egen bostad i brådrasket utan kommer med största säkerhet att komma hem då och då, mellan de tillfälliga tredjehandsettorna och inneboenderummen. Så packa inte ner de överblivna kuddarna, tallrikarna och tandborstmuggarna för snabbt Linda, du får snart ställa fram dem igen!