annaxtVi såg en dokumentär om Ingrid Bergman nyligen, och sen följde en lång diskussion om föräldrar som lämnar sina barn. Typiskt att det alltid blir starka känslor när en mamma gör det, medan pappor ofta kommer mycket lindrigare undan!
Bergman var visserligen en stor konstnär, och därmed lite mer ursäktad än en vanlig snabbköpsmorsa skulle vara om hon plötsligt packade sina väskor och drog. Vanligtvis är ju konstnären en man: det manliga geniet, kulturmannen, pappan som inte har tid eller ork eller ro att delta i det lilla livet. Men oavsett om han är en Upplyst Ande eller en vanlig knegarfarsa är det fortfarande idag, 2017, mindre upprörande om en pappa överger eller struntar i sina barn än om en mamma gör det. För mig är det exakt samma sak, lika mycket fel. (Jag vet att det inte är enkelt, jag kommer till det.)
Bergman var ganska extrem: hon övergav fyra barn, i två omgångar. Först sin tolvåriga dotter som hon fått med sin första man, sju år senare sina tre nya barn. Egentligen lämnade hon barnen mycket tidigare, ofta bara några månader efter att de fötts, för att åka på långa inspelningar. Ibland var hon hemma långa perioder, ibland hälsade barnen på henne på jobbet.
Alla hennes barn (som nu är gamla såklart) deltog i filmen. Tre av dem verkade ganska drabbade av sorg över att mamman lämnat dem, den fjärde tog det synbart med ro. Alla fyra pratade om sin mamma som en väldigt underbar person, och som en som bara kunde vara lycklig om hon fick skådespela.
Så här tycker jag: att den som sätter ett barn till världen, och då menar jag alla som utsätter sig för risken/chansen att bli med barn, har ett personligt ansvar för att det barnet inte far illa, så långt det är möjligt. Barnet har inte bett om att få komma och kan inte välja, så ansvaret är föräldrarnas. Inget barn ska behöva undra en enda sekund över varför pappa eller mamma har valt bort det. Men det gör barn som valts bort.
Många barn godtar sina föräldrars förklaring om ”ny kärlek” eller ”viktigt jobb” eller ”frihetsbehov” eller vad det nu kan vara, men jag tror att det oftast bara är en överlevnadsstrategi, ett sätt att rationalisera för att slippa känna sig övergiven. Även när de upprepar det som vuxna.
Det är såklart inte lätt att lämna sina barn. Upplevelsen att vara förälder är som en kran som antingen måste vara helt på eller helt av för att fungera, det går inte att ha den i nåt slags droppläge. Det gör ont att stänga av den, oavsett om det är samvetet eller de känslomässiga och biologiska banden som orsakar smärtan. Somliga dövar sig med övertygelse, andra med alkohol, somliga med kärlek eller andra typer av missbruk.
De flesta lyckas inte stänga av kranen helt. Bergman sa i en intervju att hon upplevde sig mer som kompis till sina barn än som mamma, och hon hoppades att det var en bra sak. Att en rationaliserar bort sitt föräldraansvar betyder inte att en har mindre dåligt samvete.
Det här handlar förstås inte om ondska (nästan ingenting handlar om ondska, det är bara så lätt att ta till det som förklaring när vi inte orkar ta in komplexiteten i människors känslor) eller om att vara en dålig människa. Alla är verkligen inte menade att vara föräldrar, oavsett hur gärna de vill eller hur mycket de försöker, och det skulle vara mycket bättre om vi inte hade den här kärnfamiljskulturen som vi har, där alla förväntas ”skaffa” barn för att passa in i mallen, och där barn bara har tillgång till en eller två vuxna även om de är rätt kassa föräldrar.
Däri ligger det största problemet, som jag ser det. Vi har gått från att behöva göra barn för att säkra vår överlevnad till att göra barn av romantiska skäl, inte nödvändigtvis en förbättring. För tyvärr passar ett närvarande föräldraskap in ganska dåligt i vår kultur. Att bli förälder idag, om vi vill vara närvarande med barnen, är att tvingas välja bort mycket av det som vi hyllar som viktigt: frihet att göra vad vi vill, när vi vill; möjligheten att arbeta och producera och ”göra rätt för oss”. Vi tvingas dela upp tiden mellan barnen och det viktiga eftersom det är väldigt svårt att integrera båda.* De flesta av oss prioriterar så gott vi kan vårt ansvar som föräldrar (eller som mor- och farföräldrar) framför jobbet/kärleken/drömmarna, med varierande resultat. Några klarar inte av det alls utan ger sig av.
I vilket fall är det barnen som drar det kortaste strået.
Så vad är lösningen? Det enda hållbara vore att ändra förutsättningarna i grunden.
• Byta kärnfamiljen mot storfamilj, flock eller annat nätverk där det alltid finns närstående till barnet som kan avlasta föräldrarna och bli lika viktiga för barnet som pappa och mamma.
• Bryta det kulturella mönster som säger att alla vuxna måste bli föräldrar och istället göra det lättare för icke-föräldrar att engagera sig i andras barn. Mer av ”alla barn är allas barn”, alltså att alla vuxna ser alla barn som sitt ansvar, inte bara de egna barnen.
• Göra det mycket lättare för föräldrar (och mor- och farföräldrar) att finnas där för sina barn**, och att överleva utan att behöva vara ifrån sina barn. Till exempel genom att ställa kravet på att alla arbetsplatser ska vara barnvänliga (vilket också gör dem vuxenvänliga), genom att införa medborgarlön, genom att bygga nätverk som ser till föräldrarnas behov, när föräldrarna ser till barnens.
Det krävs alltså både lagförändringar och ett ändrat synsätt. Tills dess tror jag att det är superviktigt att vi pratar om det. Den här diskussionen har en tendens att landa i ett skuldbeläggande av föräldrar som väljer bort sina barn, eller i defensiva argument från föräldrar som känner sig anklagade för att de måste vara borta mycket från sina barn. Inget av det hjälper barn att känna sig prioriterade, så det gäller att fokusera på systemfelen och hur vi kan ändra på dem.
För det är jobbigt att känna att en kanske har prioriterat fel. Att det kanske inte var så himla lätt för barnen att ha en mamma som var borta jämt, fast hon var en rolig kompis. Eller en pappa som aldrig hade tid och jämt var trött för att han var tvungen att jobba så mycket.
Men det går att ha två tankar i huvudet här. Ingrid Bergman kanske faktiskt var tvungen att lämna sina barn för att filma. Samtidigt som barnen kanske for illa av det. Ibland är det så. Och då måste det få vara så. Då måste den som är ledsen få vara ledsen, och kanske arg. I stället för att lyssna på varför föräldern ”måste” jobba, eller ”måste” följa sitt hjärta och liknande. Inte tvingas att förstå och förlåta.
För hur ont det än gör att erkänna att en gjort fel så är det ju nödvändigt för att någon annan ska få känna att de har rätt.
Och sen kan vi gå vidare, och förändra.
* Jag tror att de flesta barn upplever sig bortvalda redan på den här vardagsnivån, den som drabbar nästan alla familjer, men eftersom det är en så central företeelse i våra liv gör vi inget stort nummer av det.
** Med ”finnas där” menar jag inte att sitta och andas dem i nacken 24/7, utan att vara tillgängliga vid behov. Det går att lösa på många olika sätt.
Intressanta tankar, och tänkvärda förslag … Men inget av dem tror jag hade hjälpt riktigt i Ingrids fall. Hon miste själv sin mamma när hon liten var så liten att det mycket väl kan ha orsakat anknytningsproblematik hos henne.
Sedan när hon bara var tretton dog både hennes far och flera andra närstående inom ett års tid, inklusive hennes faster som var hennes nya vårdnadshavare efter faderns död. Tror alla dessa förluster drev på hennes vilja att bilda egen familj mer än samhällets konventioner …
Och hennes barn togs väl om hand av sina fäder och deras släkt har jag ändå förstått det som. Ingrids anhöriga var ju tyvärr döda, så jag har svårt att se att de skulle kunnat rädda situationen genom att ingå i en storfamilj, annat än som skyddsänglar kanske? ?
Det hela visar att det är svårt att vara människa då vi till så hög grad styrs av spökande känslor och mönster som kan ha sin uppkomst långt tidigare i barndomen och detta hindrar oss från att vara de goda kärleksfulla föräldrar vi kanske alltid önskat vara. Så tror jag att det var för Ingrid Bergman. Filmen och kameran var hennes stora kärlek säger de ju också i dokumentären …
Det visar också att verklighetens problem inte heller alltid passar in ens på tre olika nytänkande lösningar som dina … Utrymme för brainstorming känner jag! ?
Håller helt med om att IB säkert hade anknytningsproblem utöver det vanliga! Och mina förslag gäller väl mer allmänt, hur jag tror att vi skulle behöva tänka för att lyfta problemen från enskilda föräldrars och barns axlar och skapa en mer barnvänlig kultur.
Det där du säger om att kameran var Ingrids stora kärlek tänkte jag också på. Hon sa flera gånger att filmen var hennes fantasivärld som hon levde i. Ibland verkade det mer som om filmen var hennes verklighet, och tillvaron med barnen i hennes fantasivärld!
Upplever att du inte vet över huvudtaget alls vad du pratar om! Du dök upp när jag googlade mammor som lämnar sina barn?!?!? Då förstår man hur lite som än idag skrivs om denna problematiken! Oavsett om du måste lämna dina barn eller bara vill lämna dina barn så påverkar det barnen EXTREMT mycket. Aktiva val!!! Hade mamman dött hade barnet automatiskt fått vård och omsorg och dessutom en plats att sörja sin mamma på. OCH…. fått lära sig att ”det är inte ditt fel att mamma blev sjuk” eller liknande… men om mamma lever och bara drog oavsett orsak… det är en heeeelt annan sak!!!!
Den självkänsla som det generera hos ett övergivet barn av det aktiva valet att mamma valde bort dig är verkligen INTE bra! OM mamma kan dra… ja då kan fan vem som helst dra! Vilket gör att man skapar väldigt otrygga barn som inte litar på en enda vuxen. Att 2018 inte människor har fattat det än…. är för mig obegripligt speciellt när en mamma skriver inlägg som ditt!