annaxtVad är fosterlandskärlek?
Vad är ett fosterland?
Vad betyder det att älska Sverige?
Att vara en Sverige-vän?
Att vara svensk?
Att ha en svensk nationalitet?
Frågor som jag tycker att det är viktigt att bena ut, i dessa tider.
Jag är svensk. På många sätt. Till exempel har jag ett svenskt pass. Svenska är mitt modersmål (egentligen spanska också för att en spanjorska tog hand om mig när jag var liten, men hon flyttade när jag var fem och jag har glömt det mesta). Jag har ett supersvenskt namn: Toss. Det är gammal värmländska för troll och är taget efter ett berg i Sunne som Selma Lagerlöf skrev om i Gösta Berlings saga, 1933. Mina förfäder är mestadels från Stockholm, Gotland, Värmland, Småland och Östergötland (lite längre bort, på 1600-talet kom de även från Tyskland, Ryssland och England). Jag ser ”typiskt svensk” ut enligt den standard vi lärde oss i skolan på 70-talet. Jag har bott i Sverige i hela mitt liv.
Så jag utsvenskar ganska många ”sverigevänner”. Särskilt alla svennegubbar som har flyttat till Thailand och sitter där och gnäller på invandringen (till Sverige alltså).
Ändå känner jag inte alls igen mig i den svenskhet som ”sverigevännerna” omfamnar.
Jag älskar det svenska språket. Vissa ord iallafall. Som sandstrand, månljust, tjej, medborgare, syrsa, jama, kalasbyxor. Vissa ord är fula och knöliga, som blotta, fanjunkare, burk, gulmåra, ingefära, älska, ögonfrans.
Jag älskar fjällen. Men jag bryr mig inte om de ligger i Sverige eller Norge.
Jag älskar också skärgården, midnattssolen, lingon och jämlikhet. Men inte för att det är typiskt svenska företeelser (det är det inte ens) utan för att de är fina och vackra och bra, var de än finns i världen.
Och allt det där är ju ganska barnsliga resonemang. Jag tror att de flesta sverigevänner tycker likadant, om de tänker efter lite. Det allvarliga är när sverigekärleken används för att skilja på ”vi” och ”dom”. Det verkar ske helt omedvetet i många fall. Många verkar inte kunna se hur patriotism, nationalism, revirtänkande, alienering och förtryck hör ihop.
”Är man rasist nu bara för att man viftar med svenska flaggan?” är en fråga som jag fått många gånger de senaste dagarna. Och svaret är ju både nej. Och ja.
Jag älskar den svenska flaggan med solgult och himmelsblått (borde vara fyra nyanser av grått för att verkligen avspegla vårt väder men det vore ju ganska deppigt). Men jag har den hellre som överkast än hissar upp den i en flaggstång. Det är härligt att rulla in sig i det blågula, och det är mindre aggressivt än att hissa upp den.
För en hissad flagga är inte ursprungligen en kärleksförklaring. Det är en makthandling, ett inpinkande av revir, en styrkedemonstration. Går vi tillräckligt långt tillbaka har den alltid att göra med krigiska handlingar. De allra första flaggorna var tygbitar fastsatta på spjut – kännetecken och dödligt vapen i ett.
Idag har den handlingen tvättats ur och glömts bort. De allra flesta som hissar sin svenska flagga på sommarstället gör nog det för att den är fin, för att det är tradition, av kärlek till marken runt omkring sig.
I bästa fall, i vissa sammanhang, kan den svenska flaggan och de svenska färgerna fungera som en enande kraft: inbjudande, välkomnande och inkluderande. Då menar jag inte bara det (oftast) oskyldiga viftandet på fotbollsmatcher, utan som när Zlatan sjunger nationalsången. De blågula symbolerna kan kännas som ett sätt att få komma in i värmen för en del av de som invandrat hit. De ser och känner i den svenska flaggan, kungahuset och nationalsången en tillhörighet, en enighet med landet som de har flyttat till och kulturen som de ger sig in i.
Gott så. Om flaggan du hissar utanför din röda lilla stuga, eller viftar med i paraden, är en vänligt sinnad flagga. Om det står som ”välkommen hit” broderat på det gula korset. Inte ”här bor vi – håll er borta”.
För du som undrar om det är rasistiskt att vifta med flaggan, att bära folkdräkt, att sjunga Du gamla du fria och så vidare. Du måste fråga dig själv varför du gör det. Är det bara för att du är särskilt förtjust i det som du uppfattar som svenskt?
Eller vill du visa att ”svenskar” är bättre än andra? Känner du att det du uppfattar som ”det svenska” är hotat på något sätt? Att du måste försvara det mot de du uppfattar som icke-svenska? Är du rädd att ”det svenska” ska blandas upp, bli något annat än det var ”förr i tiden”?
Ja, då skulle jag säga att du i alla fall är ute och balanserar på rasistkanten. Och så svensk jag är kan jag inte följa med dig dit.
För jag känner inte igen mig i att svenskar är viktigare än andra människor. Att vi förtjänar mer välfärd för att vi är födda här (något vi knappast kan ta åt oss äran för själva) eller för att vi har betalat skatt längre än andra (isåfall skulle ju jag få mer välfärd än mina barn, vilket inte är fallet).
När jag växte upp på 60- och 70-talet fick jag höra av typ alla att Sverige var ett av världens bästa länder att leva i. Vi var så jämlika, så demokratiska, så rika och så solidariska. Världens mest moderna land. Svenskar var välutbildade och upplysta människor. Vi hade ett sinne för rättvisa och tog ingen skit. Vi var inte rädda för att säga ifrån. Vi hjälpte de svagare.
Det var en grandios självbild, det ser jag ju nu. Vi är inte så fläckfria. Vi har precis som alla andra i-länder byggt vår välstånd på tredje världens ryggar. Vi har också fördomar, är också okunniga. Som människor är vi ganska exakt precis som alla andra: lika bra och lika dåliga.
Men jag föredrar ändå tusen gånger den bilden av svensken – den solidariska, modiga, rättvisa människan som alltid hjälper den utsatte – framför den av svensken som rädd, snål, främlingsfientlig, som bara ser till sig själv och som gör skillnad på svenskar och andra.
Jag känner inte heller igen mig i behovet att allt ska vara ”som förr”. Eller att alla svenskar har samma traditioner, samma intressen, samma åsikter. Så är det ju bara inte. Om jag blev strandsatt på en främmande planet skulle jag till att börja med leta efter människor, för att ha någon att dela erfarenhet med. I den gruppen skulle jag troligen ha mest gemensamt med andra kvinnor. Sen skulle jag nog känna mig hemma med andra fyrbarnsföräldrar, stockholmare, journalister och de som var födda på 60-talet.
Gruppen som bara hade svensk som gemensam nämnare skulle jag antagligen bara uppsöka om jag blev sjukt sugen på filmjölk, knäckebröd och kalles kaviar (som en ju kan bli på långa resor).
Alla nationer som finns idag är skapade av någon person eller grupp, i ett uttänkt syfte. Inte av oss, utan av någon annan som hade sina politiska, sociala eller ekonomiska skäl, ofta för att få tillräckligt stora arméer. Någon annan än vi har bestämt var gränserna ska gå, och vilka som ska få vara innanför dem och utanför. Vi accepterar det som en naturlag, som gravitationen. Men vi behöver faktiskt inte vara slavar under den idén. Vi kan åtminstone diskutera det med varandra; för- och nackdelar, vad det gör med oss, vad det finns för alternativ.
Fick jag bestämma skulle det inte finnas några nationsgränser. Då skulle allt behöva bygga mycket mer på samarbete och personligt ansvar. Jag tror att vi skulle klara det jättebra, särskilt om vi lärde oss vilka funktioner som behöver vara centraliserade och vilka som funkar bäst på lokal och mikro-nivå.
I bästa fall skulle det lära oss att bedöma människor utifrån deras personliga egenskaper snarare än färgen på deras pass. Och att uppskatta jordens tillgångar, och handskas med dem ansvarsfullt.
Tills dess önskar jag att Sverige ska bli så blandat som bara är möjligt. Så många olika hudfärger, kläder, könstillhörigheter, personlig tro, åldrar, språk, kroppsformer och kulturer som möjligt. Och möten, alltid och överallt. Det Sverige jag blev lovad som liten!
