Hur man krossar ett självförtroende

I snart två år nu har jag på nära håll bevittnat två unga människors försök att få jobb, nästan vilket jobb som helst. Sett dem skriva nya cv:n och personliga brev, enligt alla konstens regler, skriva ut på lånade skrivare och dela ut som om de vore flygblad i varenda kiosk, bar, café, butik i närheten och dessutom skicka med epost till mängder av olika företag som har annonserat ut jobb. Samt svarat jakande på diverse förslag på Facebook som verkat hyfsat seriösa.

Resultatet? Jag önskar nästan att jag kunde säga ingenting, för det hade varit bättre än det som faktiskt hänt. Men de har inte bara fått konstatera att så gott som ingen arbetsgivare ens bemödar sig om att svara, inte ens de som aktivt annonserat eller visat intresse och tagit emot mina vänners förfrågningar.

Utan dessutom har de tvingats ”provjobba” gratis, om och om igen, under förnedrande former. Första och andra gången det hände trodde jag att det var en slump, att det var bara just dessa två arbetsgivare som dragit nytta av den växande arbetslösheten och tagit sig friheten att välja och vraka samtidigt som de får en dags gratis arbetskraft.

Men snart insåg jag att detta är satt i system. På det ena stället efter det andra har mina vänner, vi kan kalla dem M och C, fått höra att de passar jättebra för jobbet men att de måste provjobba några gånger innan de kan få ett kontrakt (och innan de kan få ett öre i lön, visade det sig). Detta provjobbande kan vara i allt från en dag till flera månader.

C fick ett erbjudande om att provjobba från 20:00 till 24:00 på en känd, internationell smörgåskedja mitt i Stockholm. C jobbade till två på natten, i stort sett ensam. Nästa dag sa arbetsgivaren att C var välkommen att provjobba igen nästa helg. Efter andra gången sa han att C måste jobba en helg till, eftersom han själv inte var den riktiga chefen, utan den riktiga chefen skulle komma nästa helg och kolla hur C jobbade. ”Den riktiga chefen” var naturligtvis inte där när C jobbade sin tredje natt, inte heller den fjärde natten (då C fick gå först klockan fyra på morgonen). Den femte natten var en ny person där, som sa att han skulle tänka på saken, men nog måste se C i arbete minst en gång till. C återvände inte dit, och fick aldrig en krona i lön, trots sin ödmjuka bön om att få betalt för åtminstone de sista två nätterna.

Jag ville gå dit med ett baseballträ när jag fick höra detta, men C ville inte att jag skulle göra en stor affär av det. ”Då blir jag säkert bränd i hela kedjan” resonerade C, som är 20 år gammal.

M har flera gånger råkat ut för män som erbjuder henne städjobb och liknande dagjobb via Facebook, och som säger att de ska plocka upp henne i sin bil och köra henne till adressen eftersom ”det är så krångligt att hitta dit”. Hon har nekat hittills, men blir alltmer desperat och benägen att tro på dem som ”ändå verkar hyggliga”.

Ingen av dem är med i facket. Det enda de har hört om facket är att chansen att få jobb är ännu mindre om arbetsgivaren får höra att du är med.

Vad är det för värld vi ger våra unga?

Och då är C och M ändå ganska lyckligt lottade. De har tak över huvudet, familj och vänner. M får studiebidrag, C blir försörjd av sin familj. De talar svenska, ser bra ut, är kloka och trevliga. De är en del av prekariatet, men inte på det understa steget där de papperslösa och flyktingarna befinner sig, som Niklas Orrenius beskriver i reportageserien ”De osynliga”.

Men deras självförtroende är i botten. Liksom deras ekonomi. Jag läser gnälliga drapor om hur ungdomen nuförtiden bara blir latare, och gnisslar tänder. C och M, och säkert de allra flesta arbetslösa unga, är värda bättre! De är inte lata, de är desperata. Och de tror att det måste vara dem själva det är fel på, jag ser hur gnistan slocknar hos dem, långsamt men säkert är den på väg att dö helt.

Och här är jag tvungen att säga det som jag först skrev som rubrik, men strök för att jag tyckte att det lät för hårt. Men det är rena rama sanningen: Sådan är kapitalismen.

Och: Jävla skitsamhälle!