annaxtIgår fick jag en slags livskris. Bara sådär, när jag gick hem från mataffären med en kasse i varje hand.
Jag gick på trottoaren och tänkte: Det kanske aldrig kommer att hända. Det kanske aldrig blir en riktig revolution, så där som jag faktiskt alltid har trott. Jag har väntat i över femtio år nu, och revolutionen är inte ens i närheten!
Alltså jag vill inte vara nedslående. Krisen gick över på typ femton sekunder. Det var bara väldigt, väldigt mörkt där en stund – ungefär som när jag var åtta år och förstod för första gången att min mamma inte var ofelbar, eller som när jag var småbarnsmamma med fyra kids och insåg att jag aldrig, aldrig, aldrig skulle ha tvättat klart.
Jag vet att vissa av er inte nånsin har trott att nånting ska förändras, att människan är i grunden självisk och att allting är som det måste vara. Men jag tror inte så. Jag tror att vi lever i ett system som utgår från just den föreställningen, och där några har otroligt mycket att vinna på just det systemet, och att vi har levt i det systemet så länge så att vi tror att det inte finns något annat. Precis som förr i tiden, när alla trodde att jorden var universums mittpunkt, och de som vågade föreslå att det inte var så blev betraktade som galna. Eller kastade i fängelse.
Problemet är att jag har gått och väntat på att någon annan, eller några andra, eller alla! skulle tröttna på systemet till slut. Att folk skulle säga till sig själva och varandra. Nää! Så här kan vi ju inte ha det! Vi kan inte leva i ett system som tvingar oss att jobba tills vi blir sjuka, som tvingar oss att klättra på varandras ryggar, där det måste finnas fattiga för att några ska kunna vara rika. Vi är väl inga slavar heller? Vi är väl inga boskap? Vi vill ju ha tid att vara tillsammans, att ta hand om varandra och om jorden. Och vi vill inte att andra ska behöva plågas för att vi ska ha det bra. Så vad gör vi nu? Hur kan vi försöka testa olika andra system? Hur vänder vi den här enorma skutan? Tillsammans är vi starka! Och vi är ju jättemånga, miljontals! Vi kan klara vad som helst!
Ja, så har jag verkligen trott. Att det skulle hända, nån gång snart. Och att jag bara skulle behöva följa med den nya strömmen, jag skulle bara hurra och kasta min hatt i luften och ropa Heja! Nu kör vi! Jag är villig att testa det här, och det här. Och mina barn skulle gå en ljusare framtid till mötes, och mina barnbarn.
Men igår, på den snöblaskiga trottoaren i vintermörkret, då tänkte jag plötsligt: jag har väntat väldigt länge. Mer än halva mitt liv säkert. Det kanske aldrig händer. Eller det kanske händer om flera hundra år, som det där med universums mittpunkt.
Som sagt. Det blev mörkt en stund, men det gick över. För vem vet, snart kanske det händer? Och om det inte händer, då ska det i alla fall inte bero på att jag inte försökte få det att hända. Jag måste helt enkelt bli mer revolutionär. Jag kan inte bara vänta, jag måste agera! Mer! Och om jag så blir hundra år och revolutionen inte har kommit ännu, då ska de få dra mig kicking and screaming över till andra sidan. Mitt sista hesa rop ska bli: Kämpa! Det finns mer därute!
Jag har blivit kallad naiv, för att jag vill fortsätta tro på det goda i oss och på att förändring är möjlig. Vet du, jag är hellre naiv, en blåögd och hopplös optimist, än bitter och uppgiven. Farligast är likgiltigheten. Så var tacksam över att dina känslors berg-o-dal-bana. Det är mänskligt att känna. Motsatsen är o-mänsklig.
Sant Ylva. Och det finns inget hopplöst i att vara optimist, tvärtom ju! Det är vi som har hoppet kvar. Vad skulle världen vara utan hopp?
I know the feeling! Ibland läser, eller hör jag om något som är uppåt väggarna, obegripligt fel. Den så kallade ”apoteksreformen” till exempel som gjort medicinerna dyrare och svårare att få tag på. Det hjälper ju inte att jag numera har fem apotek inom tio minuters promenad när de aldrig har några mediciner hemma. Eller galna tidskrävande kontroll- och redovisningssystem på någons jobb. Eller hur inkomstskillnaderna ökat under tjugo år. Eller… Ja, det är hur mycket som helst och varje gång tänker jag förundrat: Varför är inte alla jättearga hela tiden?! Varför är vi inte det?? Så jag sympatiserar med din livskris och hoppas den håller i sig. Och så får man börja fundera på vad man ska göra.
PS: http://www.svt.se/nyheter/ekonomi/den-rikaste-procenten-ager-snart-halften-av-varlden
Ja! Jag såg det där! Och det mest fantastiska med det är alla som är arga på Twitter just nu, för att de där 80 personerna behandlas som BROTTSLINGAR och inte som de FÖREBILDER de är. Maj gadd. Hur hamnade vi här? När människor inte ens vill fundera över hur 80 människor kan ha blivit så rika? Och vad det gör med vår mänsklighet?
Ja, varför blir vi inte arga? För att vi är upptagna med att överleva kanske. Och när vi inte sliter för att överleva så tröstar vi oss med att köpa saker och se på film. Det räcker ju ganska långt :o
Såg filmen Pride häromdagen och blev lite vemodig över en svunnen värld av starka fackförbund (som Thatcher sedan krossade) som kunde resonera med kapitalägarna om bra lösningar. Samarbetet, solidariteten, humorn, sakligheten. Mycket i den filmen som fångar en samhällsanda som var riktigt bra. Och effektivt. Till skillnad från alla NPM-lösningar och onödiga kontrollsystem som grasserar idag.