Morfars minnen: varför vi inte bor på Östermalm

Min morfars farfar var sannerligen inte någon affärsman. Annars hade jag kanske hetat Dårråthea af Gyllenstrut och tronat i ett palats på Öfre Östermalm just nu. Detta helt orimliga påstående kommer sig av att jag har läst i min morfars röda skrivbok där han skrev ner sina barndomsminnen och lite familjehistoria. Den är väldigt rolig bitvis, och ganska frustrerande här och där som när han berättar om sin farfars obefintliga sinne för feta inkomster.

Morfars minnen av jättelänge sen

Bakgrunden är att min morfars farfar Erik, som var född i Tossebergsklätten i Sunne i Värmland och hade utbildat sig till byggare, tog sina båda söner Per och Olle och gick till huvudstaden för att söka jobb. De kom fram till Stockholm den 1 maj 1864. Min morfars pappa Per var 14 år då, och han fick följa med sin pappa till olika byggen och söka jobb som murarlärling.

Det gick hyfsat bra för Erik, han fick bygga många hus, Stockholm växte med rekordfart. De byggde i Vasastan och på Östermalm, som fortfarande var ganska lantligt. Det var inte förrän 10-20 år senare som det blev snofsigt där, som man kan läsa på stockholmsbebyggelse.se: ”Östermalm omdanas på slutet av 1800-talet från det fattiga Ladugårdslandet till den förnämsta av Stockholms stadsdelar”.

Så det kanske inte var så konstigt att en bit mark där var till salu för ett förmånligt pris nån gång strax före 1870. Min morfar Gidde skriver:

”Lagårdslandet var på den tiden på sina ställen rena moraset. Det fanns ett område mellan ungefär nuvarande Sturegatan, Linnégatan, Östermalmsgatan och uppåt Östermalmstorgshållet, och där fanns fallfärdiga tobakslador och gröpper och buskar och ogräs. Det området var till salu, men det kostade 8.000 kronor. Pojken, min pappa, föreslog sin far att de skulle sälja gården vid Tossebergsklätten och ta sina nu sparade pengar och göra köpet. Men nej, det gick inte. Känslan för gården därhemma var för stark.”

Så här såg området ut ungefär då:

fast det hette inte Östermalm då, utan Ladugårdslandet (ända till 1885)

och så här ser det ut idag:

med nya namn som Karlavägen, Linnégatan, Artillerigatan och Brahegatan.

Det var alltså inte allt man ser på kartan som var till salu för åtta lakan, bara en del av det. Men man kan ändå livligt föreställa sig att den då 16-årige Per hade rätt i sitt förslag till pappan, att det skulle ha varit en god affär att köpa det med gröpper, buskar och allt och bygga lite hus på det. Men nej, som sagt. Känslan för gården därhemma var för stark.

(Göran Tunström skulle säkert ha applåderat morfars farfars beslut. Han menade att utsikten från Tossebergsklätten var det nästa bästa efter en titt på Gud. Och idag kan man ju få nävgröt och fläsk på toppen varje dag, så vem kan klaga?)

Mmm nävgröt