annaxtObs! Om du är den känsliga typen som stänger av när det är obduktionsscener på tv, hur mycket blänk de än riktar mot de onämnbara delarna, bör du inte läsa det här. (Jag är en sån typ, men bara när det är på tv. Verkligheten är betydligt mer uthärdlig.)
Ett av mina uppdrag på MSB är att utveckla SINDRA, ett samarbete mellan många olika myndigheter för att ge stöd och information till drabbade och anhöriga vid en katastrof (väldigt förenklat sammanfattat).
Ett sätt som britterna använder för att hjälpa sina medborgare är att skicka hem en så kallad Family Liaison Officer till varje familj som drabbats av mord, naturkatastrofer eller dödliga trafikolyckor. De är poliser och utreder brott, men de hjälper också familjen och försöker tillgodose deras behov av stöd och information. Den här veckan har jag och en kollega varit i London och gått en kurs för poliser som vill bli Family Liaison Officers.
Det har varit en otroligt intensiv vecka. Min hjärna surrar av idéer och frågor och bilder av väldigt döda människor. När jag hade en ledig eftermiddag igår satte jag mig på en solig kyrktrappa med en vän och pratade om döden i två timmar. Det kan kanske verka galet med tanke på hur mycket ond bråd död vi matades med hela veckan, men jag tycker att döden är väldigt intressant och blir inte alls deppig av att prata om den.
(Jag blir förstås inte glad heller, fullt så rubbad är jag inte. Jag tror bara att vi pratar på tok för lite om den. Vi borde göra det mycket oftare, för att lära oss att hantera den bättre. Typ fem minuter före frukost varje dag. ”Kan du skicka äggröran älskling?” ”Javisst kära du. Vad tror du händer när man dör?” Nåt sånt.)
Hur som helst. Sedan i måndags har jag lärt mig bland annat
- att man bör börja bistå en drabbad familj inom 24 timmar
- att man besvarar den drabbade familjens frågor ärligt, tydligt och fullständigt, utifrån de fakta man har just då
- att man inte kan skydda varken barn eller vuxna mot smärta genom att ljuga, använda förskönande uttryck eller hindra dem från att ta farväl av sina döda, även om kroppen är sargad och trasig
- hur man bedömer riskerna innan man går hem till en drabbad familj
- hur man samlar information för att hitta en försvunnen person eller för att klara upp ett brott
- hur man gör ett signalement
- hur man hittar ledtrådar på en död person, i ett hem, på en brottsplats och på en olycksplats
- hur snabbt och mycket kroppen förändras efter döden, och hur det kan orsaka förvirring
- varför bålen och könsdelarna ofta är de mest oskadda delarna på människor som dött i våldsamma olyckor (för att de har krupit ihop i skyddsställning)
- vad rättsläkarna gör med alla kroppsdelar som är för små för att sy fast igen (de riktigt små bitarna sköljs ut i avloppet, resten stoppas tillbaka in i kroppen ganska huller om buller innan den sys ihop)
… och en massa annat. Jag har bara snuddat vid en massa saker förstås, men det har varit superintressant och roligt och sorgligt. Vi har sett på jag vet inte hur många intervjuer med folk som har förlorat sina nära och kära i olyckor, mord, tsunamis, terrorattacker och så vidare. Tårarna har flödat.
Sverige har inte riktigt samma system som britterna. Det finns andra som stöder drabbade och anhöriga, men vi har inte det här samlade stödet som gör att man har en enda kontaktperson, eller en mycket liten grupp med kontaktpersoner, som hjälper en med alla andra nödvändiga kontakter.
När det absolut värsta som kan hända har hänt, när ens värld rasar sönder i småbitar, när man inte kan tänka klart och inte ens kommer ihåg att äta och inte vågar sova, då behövs det någon eller några som kan ringa nödvändiga samtal, fylla i formulär, veta svaren på en massa frågor, veta hur myndigheterna arbetar, förklara rutinerna. Det behövs förstås vänner också, och kollegor, och släktingar och kanske samtalsgrupper och kontakt med andra drabbade. Men just för myndighetskontakter, information och problemlösning tror jag att vi har väldigt mycket att lära av Family Liaison-systemet.
Bra! Jag hoppas att vi utarbetar ett liknande system i Sverige.
Jag håller med. I UK har de haft det sedan 2001, när de fick åka till New York helt oförberett och akut efter 9/11 och ge stöd till brittiska drabbade och anhöriga. Alla man pratar med är supernöjda med att systemet finns.
Jag kan tänka mig att det är oerhört värdefullt att ha en person att vända sig till i ett sådant kaos.
Men
tänk om man inte gillar den personen?
Men
de som har den funktionen måste få vila ibland och få hjälp med att bearbeta sina upplevelser och känslor? Eller hur?
Familjerna får byta ut FLO:n om det är någon de inte gillar, men det händer tydligen ganska sällan. det motsatta problemet är att personen blir alltför mycket vän, det händer tydligen också men sällan. Deras motto är ”vänlig och professionell”. Det är inte FLO:n som ska ge det emotionella / själsliga stödet, de är inga terapeuter.
Och ja, de får själva stöd, och har rutiner för hur mycket tid de lägger hos en familj.
Bra grej! Vad kan man tänka sig att FLO skulle kallas på svenska? Familjekontaktperson kanske?
Det överlåter jag åt experterna att tänka ut, Ö-Helena *nudge nudge*
Familjekontaktperson är bra men lite långt va?
Ha! ”Om du är den känsliga typen som stänger av när det är obduktionsscener på tv …”
(Jag skriver detta innan jag ens har börjat läsa för att ha karamellen kvar liiiite liiiiiite längre. Kanske ska jag dammsuga källaren också innan jag läser, bara för att ha något att se fram emot.)
Jag är rädd att det inte är riktigt så mycket gory details som du skulle ha önskat. Men jag lovar att berätta allt när vi ses nästa gång (om det inte är på VeteKatten, det måste nog vara ett hårdare ställe än så).
Oh no. Nu kan jag ju inte vara brutal och morbid när allt handlade om sorg, mänsklighet och tragedier.
Men ändå: ”.. resten stoppas tillbaka in i kroppen ganska huller om buller innan den sys ihop.”
Det tyckte jag var en ny och (förlåt) spännande insikt. (Jag ber verkligen om ursäkt för att jag beter mig illa här och nu.) Hjärtat i halsgropen och njurarna snett framför lungorna.
Nu ska jag genast gå och ställa mig i skamvrån.
Inte brutal, men gärna morbid. Jag kan berätta en morbid och absurd sak: När vi kom in i skolans ”träningsbårhus” låg det två stora liksäckar på varsitt bord, med konturerna av kroppar i. Vi visste inte riktigt vad vi skulle vänta oss och blev ganska lättade när kropparna visade sig vara av gummi. De var dock väldigt naturtrogna och väldigt illa tilltygade, som efter en svår explosion.
Sen när jag sneglade mot rummet intill såg jag ett par ben sticka fram, som om det låg någon på golvet därinne. Mycket bisarrt (fast de var nog av gummi de med (hoppas jag)).
Jag beklagar mycket att jag inte hade en toppluva med inbyggd spionkamera.
Och förresten lärde jag mig en sak till: Varför det står en stege vid varje bår. det är för att fotografen ska kunna ta kort uppifrån, och få med allting. De fotograferar varenda steg av processen, det tar tydligen en stor del av tiden.
Anna och Helena: Family Liaison Officer är också en lång och besvärlig titel.
Detta var så intressant läsning att jag vill lämna en kommentar. Jag håller med om att vi talar alldeles för lite om döden, trots att den är det enda vi med säkerhet vet ska inträffa i våra liv.
Jag har aldrig förstått det som en del sorgdrabbade berättar om, att vissa människor t.o.m. går över till andra sidan gatan för att slippa möta och tala med en sörjande. För mig är det helt obegripligt. Man behöver inte tänka på att säga ”de rätta orden” (de finns sällan), men man kan ge en handtryckning eller kanske en kram.
För några år sedan drabbades sonen till en av mina vänner av en fruktansvärd sorg. Hans sambo och deras två små barn omkom i en fasansfull bilolycka. Han fick dödsbeskedet när han var på jobbet. Han var ensam kvar av en familj på fyra.
I en sådan akut krissituation är naturligtvis anhöriga och vänner oumbärliga. Men också den professionella kunskapen och hjälpen behövs.
Det vore verkligen bra om vi kunde få stödgrupper här i Sverige liknande de som de har i England. De skulle göra stor nytta.
Anta, jag är ganska pessimistisk om möjligheterna att få svenska myndigheter att ta det här greppet. Men jag lovar att jag gör min bit för att påverka (för att inte säga tjata mig blå på) dem i rätt riktning.