Med familj och manus i Franrike

Sitter på en bergstopp i Frankrike och skriver. Det är både härligt och svårt.

Härligt för att det är en så vacker och fantastisk plats: vi vaktar ett hus som ligger tyst, avskilt och naturskönt. Det finns bara vi och huset. Inga grannar, närmsta byn ligger ett par kilometer bort och består av tio hus. Ibland kan man höra en traktor på långt håll, eller fåraherdens rop i skymningen. Jag kan sitta vid min arbetsplats i ett stort luftigt rum där mitt skrivbord står framför ett öppet fönster med utsikt över fält och ängar, gå och lägga mig i hängmattan för att läsa en bok eller gå ner till poolen för att svalka av mig efter en hård dags arbete. I teorin skulle jag kunna få hur mycket gjort som helst.

Svårt för att det inte funkar i praktiken. Det finns så många trevliga distraktioner här. Inte i form av jobb och tråkiga måsten, klockor eller nöjesliv – jag surfar bara minimalt, tänker aldrig på jobbet, tittar ytterst sällan på klockan och kan inte titta på tv eftersom tv:n står i samma rum som hunden. Däremot finns det andra människor här, såna som jag visserligen träffar ganska ofta eftersom de är min familj eller nära vänner, men som jag inte alltid har tid att verkligen vara med när jag är hemma och jobbar.

Men nu har jag ju det. Så jag sitter med min dator i köket för det mesta. Det är ju här alla är. Här de lagar mat, spelar kort, surfar, diskuterar kniviga problem, letar efter sina badkläder, städar, pratar, filosoferar, skrattar, bråkar. Jag vet att jag borde sitta uppe i det luftiga rummet, men min familj är roligare. Alltså skriver jag här. Och blir avbruten hela tiden, men det gör inget. Det kanske tar lite längre tid att bli klar med manuset, men jag får vara med de jag gillar mest.

PS Jag KAN tydligen inte skriva ”Frankrike” utan att fokusera enormt på stavningen, det blir ALLTID ”Franrike” och så måste jag peta in ett till k i efterhand. Kan det vara något freudianskt? Är jag rädd för k-tangenten?