Min mamma, Silvia och en afton i Underlandet

Min mamma fick en inbjudan till ALMA-priset i våras, och efter mycket tvekan tackade jag ja å hennes vägnar. Tvekan för att jag inte visste då om hon skulle bli sämre och kanske inte alls orka med det, men också för att jag inte har varit ute med henne själv så länge, en hel kväll, sen hon hamnade i rullstol. Samtidigt ville hon verkligen gå dit, varje gång jag frågade. Och det kändes som en fin och värdig avslutning på en del av hennes liv, den del där hon var en viktig del av svensk barnkultur. Så vi tackade ja, som sagt, och rullade in i Konserthuset i förrgår kväll. Min svärmor var med som stöd och vi lyckades efter en del krångel med rullstolsplatserna komma tillrätta.

Årets vinnare av ALMA-priset är Kitty Crowther, en helt fantastisk illustratör vars stil påminner om Axel Scheffler, Tove Jansson och Maurice Sendak. Min mamma kände inte till henne, och vi satt ganska långt från scenen så jag är inte säker på hur mycket hon såg av illustrationerna heller. När vi kom in i salongen frågade min mamma om Alice hade kommit ännu. Jag vet inte om hon trodde att hon sa Astrid i stället för Alice, eller om hon frågade efter Alice i Underlandet, men jag svarade att varken Alice eller Astrid var där.

På den gamla goda tiden kände min mamma Astrid Lindgren, och en gång när jag kom hem från skolan satt Astrid i vårt kök med sin och min mammas vän Margareta Strömstedt och några andra tanter. De fnissade och sa att de brukade kalla sig för Sexklubben, möjligen för att de var sex stycken.

Hur som helst: strax efter att vi satt oss i Konserthuset kom Silvia in i salongen, och i stort sett hela publiken reste sig upp. Min mamma sa väldigt högt i tystnaden: Vad var det som hände nu?, och jag lutade mig fram mot henne och viskade så högt jag kunde: Det var drottning Silvia som kom in! Vem? hoade min mamma. Drottning Silvia, sa jag – och mindes i samma ögonblick att min mamma är kvinnan som blev utslängd från en presskonferens -67 när hon hade duat kungen, och som på 70-talet ibland hördes kalla drottningen för ”lyxfnask”. Åh nej nej nej, kom inte ihåg kom inte ihåg kom inte ihåg bad jag inom mig brinnande, och antingen kom hon inte ihåg eller så tyckte hon att tillfället kanske inte var rätt, för hon sa inget mer om saken.

När prisutdelningen med musik och dans och film och kungligt tjohej var slut rullade vi ut i foajen och minglade. Det var många av hennes gamla vänner och bekanta där, flera som kom fram och hälsade. Allt som allt blev det en fin kväll.

PS Inger Edelfeldt har skrivit om Kitty Crowther och ALMA-kvällen här, och här ligger mina bilder från prisutdelningen.