annaxtVaknar och sneglar på klockan: kvart i åtta, lite för tidigt en lördagsmorgon. Allt är tyst så jag har nog ändå vaknat av mig själv, himlen är ljust blå utanför fönstret. Ser att den andra sidan av sängen är tom, eller snarare att det ligger en massa ren tvätt där istället för mannen som brukar ligga där när jag vaknar, just det, han reste österut igår, undrar om han kommit fram till sitt hotell än? Drar till mig mobilen och kollar världsklockan – den är 13:42 i Bangkok, då hör han nog av sig snart. Och dottern som också reser österut idag, tillbaka hem från sin kärleksö, hoppas hon också hör av sig. Fast jag vet att hon inte har kunnat ladda mobilen så det blir nog inget förrän vi ses ikväll. Tänker på min mamma. Får en boll av oro i magen.
Går upp och tar på mig morgonrocken. Lägenheten är tyst, stilla och otroligt välstädad. Med tanke på att sonen hade fest här igår är det helt fantastiskt, finare än det var igår. Han måste ha städat flera timmar i natt. Det var en lite mer högljudd fest än vanligt, men jag var så enormt trött så jag somnade ändå så fort jag la huvudet på kudden igår natt. Vaknade till en gång när någon skrattade högt men somnade direkt igen. Det enda spåret efter kalaset är en guldfolieklädd ölkapsyl på bordet vid min dator, jag tar med den ut i köket och slänger den innan jag sätter på tevatten.
Tidningen ligger redan framme på köksbordet så det blev nog väldigt sent, antingen för sonen eller andra dottern som kanske har tittat på film hela natten i sitt rum, det händer ibland. Jag tar fram Saltåbrödet och skär två skivor; te, juice och två rostade mackor (en med kaviar, en med mandelsmör) är min favoritfrukost. Bläddrar igenom tidningen medan tevattnet kokar. Mobilen piper. Tre sms: ett från mannen som skriver att han är framme och att vi ska höras senare. Ett från en avlägsen släkting som jag aldrig träffat men som skriver och vill tacka för att begravningen igår blev fin. Skönt att höra. Min morbror dog i mitten av februari och jag har hållit i allt det praktiska: begravningen, dödsboet och allting. Men han ville begravas i Småland, i samma grav som sin hustru som dog för 20 år sedan, och det skedde igår. Det har varit en mycket att tänka på, visserligen har begravningsbyrån skött allt det praktiska men jag har ändå suttit i oändliga samtal med prästen, stenhuggaren, vännerna, kantorn, juristen, släktingarna och så vidare. Man ska bestämma hur dödsannonsen ska se ut, vilken musik som ska spelas, hur mycket smörgåstårta som ska beställas till minnesstunden, vilken kista, vilka blommor. Allt sånt. Och jag hade kunnat låta någon av kusinerna ta på sig jobbet men jag tänkte att jag lär mig hellre det här nu, så vet jag åtminstone vad som måste göras när min mamma dör.
Tredje meddelandet var från en vän till min mamma som undrade varför hon inte svarar i telefon. Min mamma är på sjukhus, igen, och igår sa läkaren till mig att de vill ta av hennes ena fot. De måste göra det om hon inte svarar på penicillinet, sa läkaren, annars riskerar hon att dö av blodförgiftning. De hade frågat vad hon ville själv och hon ville behålla foten. Det vill alla, sa läkaren, åtminstone tills de hunnit smälta beskedet. Så idag ska jag cykla till sjukhuset och sitta hos min mamma och se om hon vill prata om sin fot. Jag vet inte vad jag ska säga till henne.
Jag tar med tekoppen och mackorna till datorn och öppnar gmail, skype, tweetdeck och facebook. Skriver om min orosboll i magen på fb, får omedelbart respons och tröst. Läser mail om hur viktigt det är att vaccinera flickor med Gardasil, skriver på kom-ihåg-listan att jag måste hitta mer fakta om HPV-vaccin, är skeptisk. Nästa mail är från en tjej som är fotograf, vi hade ett möte igår om ett gemensamt bokprojekt och hon är glad och optimistisk. Boken är bara en av alldeles för många bollar i luften: just nu har jag flera bokmanus, två radioprogram, en tidning och ett antal debattartiklar svävande på olika nivåer i min tankekarta. Men man måste göra roliga saker, särskilt när livet är tungt. Man kan inte bara jobba och städa och ta hand om andra. Man måste vara tillsammans med folk man gillar, läsa och lyssna på saker man blir glad av.
Nu ska jag göra en lista på saker jag blir glad av, förutom de självklara som min familj, mina vänner, creme brulee och att det är vårdagjämning i kväll, så att jag kan bli glad när jag kommer hem igen från sjukhuset.
Glad lista
• Salem al Fakir – Good Song & ännu bättre video
• Intervju med geniet Isaac Asimov
• Den underbara geten (och apan)
• Hurra!-listan på Spotify
• Lou Reed i tweed
• xkcd
• The Oatmeal (mera mera)
Du är i centrum för så mycket, och sjukdom och begravningar och livets gång, och ungdomar som ska iväg och börja sina egna liv, det är väl en sån tid i livet då det handlar om att behålla gemenskap samtidigt som man bryter upp, utan att bryta ihop.
Jag skulle aldrig orka det du gör och hålla ihop allt så bra, men jag gillar ju inte alls att ha fullt upp, och vill göra en sak i taget, och ha egen tid.
Snart får man väl i alla fall loss snön från isblocket och kan börja röra sig igen.
Man måste få vara glad och göra roliga saker för att orka med det jobbiga – de man behövs för mår inte bättre för att man avstår, tvärtom.
CM, det kanske är karma helt enkelt, jag kanske var en lättjefull prinsessa i mitt förra liv och nu får jag ett lite svårare uppdrag. Och du kanske var bondmora med tretton barn och har dragit ditt tyngsta lass redan. Vem vet :o
Just det Lena. Ska vi gå på bio?
Sådana här inlägg där skribenten (i dett fall du) beskriver allt som görs och tänks med stort och smått blandat hipp som happ eller huller om buller eller med en röd tråd, tycker jag mycket, mycket om.
Thank you Lotten, alla bloggars moder (höll jag på att skriva). Jag skrev mest för att nysta upp den röda tråden i mitt eget huvud, där den trasslat ihop sig till ett jättestort rött nystan. Eller är det min hjärna jag tänker på nu?
Hej, vilket tänkvärt inlägg! högt och lågt, stort och smått precis som livet är. Tänker på dig och din mamma.
Men du; jag har en kompis som vid 29 års ålder fick just livmoderhalscancer och fick operera bort rubbet. Hon vet mer el mindre exakt när hon smittades iom att det finns en hyfsat förutsägbar tillväxttakt på denna sjukdom. Idag har hon stödstrumpor och gördel varje dag pga bortopererade lymfkörtlar i ljumskarna och äter penicillin 10 ggr per år för mindre infektioner. SOM TUR VAR hade hon redan fått sina tre barn, hade jag drabbats på samma sätt hade mina barn inte funnits… Jomenvisst, det är slump och otur osv men då, när detta skedde fanns inget vaccin.. Jag tycker absolut du ska ta en rejäl funderare på om det är värt att chansa när möjligheten till skydd finns. Jag är inte så påläst om riskerna, så du kanske vet något jag inte vet???
Stor kram till dig och familjen och mamman förståss!
Tack /nina för varma tankar. Om Gardasil och HPV-vaccin tänker jag så här: Självklart vill jag att mina barn ska ha ett skydd mot elakartade HPV. Jag är bara emot att man inför vaccinprogram utan att ha extremt torrt på fötterna först. Det finns andra sätt att skydda sig än att vaccinera sig, och det finns sämre och bättre vacciner.
Det finns många olika sorters HPV-virus, och det är bara några av dem som är elakartade. Ett bra immunförsvar är ett bra första skydd även mot dem. Kondom är ytterligare ett skydd, om än inte heltäckande.
Livmoderhalscancer är en ganska sällsynt sjukdom i Sverige, cirka 450 nya fall per år. Antalet har sjunkit till hälften bara de senaste 30 åren, vilket säkert beror mycket på att de flesta svenska kvinnor går på regelbundna cellprovskontroller, där man kan upptäcka cellförändringar på livmoderhalsen innan de kan utvecklas till cancer.
Så länge det finns alternativ till vaccin (eftersom vaccin alltid sänker immunförsvaret) och/eller så länge risken med vaccinet är större än risken med viruset tycker jag att man ska avvakta. Riskerna och skyddet med tex Gardasil är inte färdigutredda. Att vaccinföretagen själva står för merparten av all information om vaccinet är inte särskilt betryggande. Jag föredrar oberoende undersökningar som tex Cochrane, men de är inte klara med sina studier ännu.