Otrygghetsboende

När min mamma blev så skruttig att hon inte kunde bo kvar hemma började vi leta efter ett äldreboende. Efter en massa byråkrati och tre överklaganden fick hon plats på ett servicehus. Det funkar jättebra, men två månader efter att hon flyttat in fick vi veta att huset skulle omvandlas till trygghetsboende.

Det låter bra, eller hur?
Som om en fé ska svinga sitt trollspö över huset och förvandla det till nånting ännu tryggare.

Fén heter Ewa Samuelsson och är Kristdemokraternas gruppledare och äldreborgarråd i Stockholms stad. Så här skriver hon på sin blogg om trygghetsboenden:

”Nu skapas trygghetsboenden i Stockholms stad. Det innebär att äldre som känner otrygghet i framtiden ska kunna flytta till en bostad som erbjuder gemensamma måltider och möjlighet till aktiviteter utan att biståndsbedömning ska krävas.”

”Självklart orsakar en omställning oro, inte minst hos äldre. Alla äldre ska få den hjälp de behöver. Detta har jag understrukit för berörda stadsdelsnämnder och det är också därför som vi har tagit ett långsiktigt beslut om trygghetsboenden. Förändringen ska inte gå över en natt utan det ska finnas gott om tid att finna lösningar som verkligen landar hos den enskilda äldre – det är dennes behov som ska vara i fokus.”

Problemet är att när man OMVANDLAR ett befintligt servicehus till trygghetsboende så TROLLAR MAN BORT tryggheten för de som bor där. Man tar bort sjukvårdspersonalen, säger upp husets egen hemtjänst, höjer hyran och tar betalt för gemensamma aktiviteter som tidigare har ingått i hyran. Sämre och dyrare, alltså.

– Men ingen är tvingad att bo kvar, säger politikerna. – De gamlingar som inte trivs får flytta om de vill.

Hyggligt!

Vart ska de ta vägen då? Vård- och omsorgsboende, som är nästa steg i äldreboendetrappan, är inte alla förunnat, man måste uppfylla en massa kriterier för att få det. Och köerna till de populära boendena är långa. (På de mindre populära finns det lediga platser, tänka sig.) Dessutom bor man oftast inte i egen lägenhet där.

Ewa Samuelsson svarar inte på de frågor hon har fått på sin blogg. En person undrar hur hon tänker om att gamla par som har bott på servicehus nu tvingas isär. En annan frågar hur det ska gå när primärvården, som sällan eller aldrig gör hembesök och ofta inte ens ligger i närheten, ska ta över den sjukvård som idag finns i husen.

Det var möte om det här på servicehuset i förra veckan, eftersom beslutet om att omvandla Tanto servicehus till trygghetsboende ska tas på måndag den 30 november. En tjänsteman försökte förklara för ett hundratal besvikna och oroliga pensionärer och anhöriga hur bra och tryggt allting skulle bli om beslutet går igenom. Han misslyckades kapitalt. Alla är nog eniga om att trygghetsboende är en bra idé och att det är toppen att de ska börja byggas. Men varför ska man bygga dem i ett servicehus som fungerar bra och där de gamla redan känner sig trygga? Varför göra dem sämre och dyrare? Det kunde ingen förstå.

Ewa Samuelsson skrev i sitt remissvar till äldreboendedelegationens slutbetänkande i april 2009 att effekterna först noga skulle utvärderas och följas upp innan trygghetsboende infördes i Stockholm. Så vitt jag vet har det inte gjorts någon sådan analys. Jag måste instämma med pensionärsrådet som skriver i sitt yttrande till stadsdelsnämnden: Trygghetsboende skall inrättas för att förbättra de äldres trygghet, inte för att staden skall spara pengar.

Nu ska jag maila Ewa Samuelsson och uppmana henne att inte klubba beslutet om Tanto på måndag.

Läs vad andra skriver om trygghetsboende, servicehus, äldevård, stockholm