Läser senaste numret av Mama och blir modstulen. Det verkar vara så jobbigt att ha barn. ”Jag längtar ihjäl mig efter en nanny” ropar en tok-glammig supermodell på omslaget. Mycket av innehållet handlar om hur man är lyckad, eller hur man ska orka med.
Jag saknar läsning om hur roligt det är att ha barn, hur man växer som människa av att bli förälder, om allt man lär sig av sina små och stora ungar. Vilken otrolig utmaning det är. Vad det kostar, och vad man får tillbaka, om man tar sina barn på allvar. Det är det viktigaste jag har lärt mig som förälder: man måste ha tid, om man vill lära känna sina barn väl. Om jag ångrar någonting så är det att jag inte var ännu mer närvarande när mina barn var 0-14.
Det kanske är därför jag blir så trött på dagisdebatten, när den handlar om att dagis är bättre än föräldrar. Debatt förresten – det är kanske inte det rätta ordet, när mer än 80 % av alla svenska småbarn är inskrivna på dagis. Det är ju inte som att dagisföräldrarna är någon svag grupp, någon minoritet.
Samma sak med debatten om föräldraledigheten, när den handlar om hur tråkigt det är att vara hemma med sina barn. Det är så politiskt korrekt, så tidstypiskt. Så deprimerande.
Men nu är det ändå så att Svend och Lisa och många andra tycker att det är viktigt att man diskuterar hur föräldraledigheten kan göras roligare. Absolut! Jag är med på det. Men först måste vi göra upp med myten om att föräldrar och barn inte är tillräckliga för varandra. Den leder till att fler känner sig frustrerade när de är hemma med sina bebisar, och till att färre föräldrar vågar fortsätta att vara hemma när föräldraledigheten är slut. Eftersom de flesta verkar tro att det är viktigt för barn att få gå på dagis. Att de flesta barn behöver gå på dagis.
För det första vet jag av egen erfarenhet att det är skitsnack. Jag känner många, många unga människor som är smarta, roliga, sociala och trygga utan att ha gått på förskola en enda dag. Många av dem tar betydligt större ansvar för sig själva och sin omgivning än sina jämnåriga.
För det andra anser jag att det är propaganda. Staten vill ha ut föräldrarna på arbetsmarknaden så snart som möjligt, och skyr inga påtryckningsmedel.
För det tredje är det dåligt för oss föräldrar när man antyder att de flesta av oss inte räcker till. Att vi inte är tillräckligt stimulerande, inte tillräckligt roliga och pedagogiska. Det är helt sant att barn (framförallt från tre och uppåt) behöver träffa andra barn, och andra vuxna. Men det finns inget som säger att dagis är den bästa platsen för det. De barn och vuxna man träffar på dagis är nästan alltid människor som försvinner ur ens liv efter en kort tid. Såna relationer som man växer och utvecklas i uppstår sällan på dagis.
För det fjärde: JA, det finns dåliga föräldrar, så dåliga så att dagis är bättre. Väldigt alkoholiserade, psykiskt sjuka eller på annat sätt störda föräldrar. Är du en av dem? Troligen inte. Så vi pratar inte om dem nu.
Det finns också föräldrar som inte har något val alls. Som inte har eller kan få några nätverk, som känner sig helt isolerade med sina barn, avskurna från jobbet och ensamma i en liten lägenhet med en krävande ettåring. Eller föräldrar som balanserar på en ekonomisk knivsegg, som inte har några marginaler och absolut inte kan arbeta färre timmar i veckan utan att det blir kris.
För deras barn kan dagis vara räddningen. Det kan vara just det som Lena beskrev i en tidigare kommentar: ”(Dagis kan) i bästa fall ersätta storfamiljen/stort och nära umgänge mellan generationer. Som stöd och hjälp även socialt, psykologiskt etc för både barn och föräldrar. I familjen tilltygade barn får träffa andra vuxna, föräldrar kan få stöd i föräldrarollen osv.”
Men som sagt – nu pratar vi om de allra flesta, om oss andra. Vi som har möjlighet att välja. Som kan fundera på om det finns andra lösningar som är bättre för våra barn. Vi kanske har råd med det, eller så väljer vi självmant bort en del av vår materiella välfärd. Vi kanske har nätverk av vänner och/eller släktingar som kan och vill avlasta oss när det behövs. Vi kanske har arbetsgivare som vill att vi ska prioritera sina barn, eller arbetsplatser där det fungerar bra att ha med sig barn.
(Det här blev långt och jag måste iväg – fortsättning följer!)
Läs även andra bloggares åsikter om föräldraledighet, pappaledigt, mammaledigt, barn, föräldrar, dagis, förskola, mama. Pingat till intressant.se.
..Men den största anledningen föräldrar lämnar sina barn på dagis, är väl ändå för att föräldrar måste.. jobba? Eller? En del har inte särskilt mycket till val?
Men… det är väl alldeles <>förträffligt<> att vi har dessa dagis, där vi kan lämpa av ungjävlarna i arla morgonstund och slippa se dem igen förrän vid 18-snåret?? Tänk så mycket man <>HINNER MED<> just för att vi har den möjligheten!>>Dessutom slipper vi ju själva de där tråkiga bitarna, som att <>uppfostra<> de små kräken.
Maria: Hur menar du? >Börje: :)
Men om vi pratar om alla, så måste vi prata om oss också. Hur många av de bästa människor vi känner hade inte en uppväxt som inte alls var med föräldrar som hade oss hemma med en trivsam flock? Miljarder!>Hur många underdunderbara människor har inte vuxit upp med en ensamstående heltidsarbetande mamma? Varit på dagis tills de stängde? Varit hos en OND dagmamma? Flyttat runt utan att egentligen lära känna nån alls? Varit hemma med en glad bohemförälder? Varit hemma med en sur en som strök alla trosor? Varit hemma hos två glada bohemer som drack för mycket och hade obehagliga kompisar? Växt upp med en massa kusiner och kompisar och några vuxna mer perifert. Eller *fyll i vad som helst*.>Grejen är alla gör så gott dom kan ju! Och det blir ju oftast väldigt bra. >Jag tror att man ska lyssna till sig själv och göra som man vill, då blir det bäst.
Pres, du har rätt i att det blir folk av oss ändå för det mesta, även om vi inte har haft det så lätt. Men du menar väl knappast att man ska nöja sig med det, att man ska tänka ”det spelar ingen roll om jag aldrig hinner vara med mina barn, det blir nog folk av dem ändå”? (Nej det vet jag att du inte menar, men det är så jag tänker när jag hör det argumentet.)>>Jag tror också att man ska lyssna till sig själv och göra som man vill. Kruxet är att det kan vara svårt i praktiken. Alla känner inte att de KAN vara hemma länge med barnen, även om de VILL. En del kommer inte på förrän barnen är stora att de hade velat vara hemma mer, att de inte alls skulle ha valt jobbet om de bara hade vetat vad de vet nu. (Jag har träffat flera såna fd karriärföräldrar.)>>Jag vill påpeka igen att jag inte påstår att jag vet vad som är bäst för alla barn. Jag debatterar MOT de som tycker att hemmaföräldrar är ett sämre alternativ än dagis.>>Och FÖR det man vinner som förälder på att inte jobba mer än absolut nödvändigt när barnen är små.
Och min 21-åriga dotter har varit hemma med sin psykiskt sjuka mamma. Hon är smart (går obehindrat mellan fem språk), glad, förväntsfull, har stark empatisk förmåga etc.
Ofta är det så att psykisk sjukdom kommer i skov och däremellan fungerar den sjuke ypperligt. Och kan ta hand om barn på ett utmärkt sätt.
När den sjuke blir sjuk finns back-up; i mitt fall en pappa och kamraters familjer.