Hej igen!

Kära dagbok! Det är en månad sen jag skrev och tiden har gått så här sen dess: -> -> -> -> -> -> -> -> -> -> -> -> och jag har inte hunnit skriva ett enda ord här. Inne i huvudet skriver jag, jättemånga intressanta roliga korta långa sorgliga kloka saker, och där gör det ju ingen nytta. Jag vill att det ska komma ut på internet!

I nästa ögonblick frågar jag mig själv, därinne i huvudet: varför? Varför vill jag så gärna att mina långa korta konstiga vanliga funderingar ska kunna läsas av andra? Det är för att jag ska få ordning på tankarna, svarar jag, för att trassla ut dem och se dem lite på håll. För att hitta de finaste, bästa orden och göra vackra meningsfulla meningar av dem, lägger jag till. Kanske också för att kunna ta fram dem igen efter många år, och se hur tokigt jag tänkte förr i tiden och hur klok och vis jag har blivit med åldern.

Men där hittar jag bara på! Om det bara vore för det skulle det ju räcka med en riktig dagbok, en med röda sammetspärmar och ett hjärtformat lås.

Fast sen kommer jag på det, tror jag. Det är för att det är så roligt när andra läser det jag skriver och TYCKER någonting! Om någon skriver: Just precis, eller: Så är det inte alls eller bara småler, eller gnisslar tänder. Det blir precis som att prata med sina vänner. Det ÄR att prata med sina vänner. Och när jag inte har tid att skriva här, eller läsa vad andra har skrivit, då känns det som när man var liten och inte kunde gå till skolan för att man hade röda hund och låg och tänkte på hur alla kompisarna stod på skolgården och pratade och skrattade och säkert hade jätteroligt och man låg där ensam och kliade.

Det är roligt att ha ett liv där det händer saker. Men det blir ännu roligare om man hinner prata om dem med andra.

Hursomhelst! Nu tror jag iallafall att det ska bli lite lugnare framöver. (Det tror jag alltid.) Nu är jag med igen!