annaxtNär min första son var två-tre år upptäckte jag att han hade ett fantastiskt luktsinne. Han kunde känna lukten av godis och choklad på kilometers avstånd … men eftersom han inte fick äta godis svarade jag alltid ”Ingenting!” på hans fråga: ”Vad äter du?”
Jag hade några såna där knep för att undvika konflikter. Ett annat var att säga ”Det är inga barnprogram i kväll” när han ville titta på tv.
Det föll mig aldrig in att det jag sa var lögner. Så uppfostrade man ju barn när jag var liten, så gjorde alla andra föräldrar jag kände.
Inte förrän jag träffade M några år senare och hörde henna prata med sina barn började jag inse att det fanns ett annat sätt. Hon tog sina ungar och deras uppfattningar på fullaste allvar – därför tog de sig själva på allvar. Hon pratade med sina bebisar som om de kunde förstå allt hon sa, hon förklarade vad som skulle hända och varför. Och hon ljög inte om någonting, även om det skulle innebära en konflikt, även om det skulle ta längre tid att komma dit hon ville.
Jag tror att de flesta föräldrar väljer en massa enkla, snabba lösningar på vad som kanske kan bli problem, bara för att man inte ens har tänkt på alternativen. Inte av elakhet, snarare av omtanke. Men man kanske inte har funderat på alternativen.
Ta en bebis som ska få en spruta. Av omtanke smetar vi smärtstillande salva på lilla handen, vi sätter barnet bortvänt i förälderns famn för att det inte ska se sprutan. Vi säger ”Det gör inte ont alls.” Vi låtsas som om ingenting särskilt ska hända. Allt för att det ska gå lindrigt, för annars tror vi att bebisen kommer att bli rädd, sprattla och gråta. Och det är inget kul när bebisen är ledsen!
Men det ÄR ju nånting som händer. Doktorn ska göra ett hål i barnets kropp. Det är klart att minsta unge instinktivt värjer sig mot att få hål i kroppen. Och det är sunt, menar jag. Man SKA inte ta emot en nål i huden utan att tänka på det. Man ska inte vänja sig vid att man måste bedöva sig för att klara av svårigheter. Just den här svårigheten kan faktiskt till och med en ettåring klara av, under normala omständigheter.
Min roll som förälder är att förklara för mitt barn – även om barnet bara är ett år – att det kommer att göra lite ont, men att det är helt nödvändigt, och att det går över.
Det finns många sätt att visa och förbereda en ettåring på en sån sak. Ju mer man har pratat om det innan, desto bättre går det, är min erfarenhet. Man kan be doktorn ge en själv en spruta först. Om barnet gråter efteråt så är det bara bra – stresshormonerna kommer ur kroppen snabbare med gråten. Det gjorde ju ont, nu vet man att det inte är så skönt att få hål på sig!
Visst tar det ofta mer tid på det här viset. Men jag tror att man har igen hela livet för den tid man lägger ner när barnen är små. Barnet har med största säkerhet igen det:
1) Hon/han vet att man kan lita på att föräldern säger som det verkligen är.
2) Hon/han får ökad tilltro till sina egna instinkter.
3) Hon/han får ökad tilltro till sin förmåga att klara av svårigheter.
Det tycker jag är ganska mycket vunnet.
Andra bloggar om: barn, bebisar, föräldrar, föräldraskap, barnuppfostran, smärta, vaccinationer, sanning, lögn
Man kan ge dom en kexchoklad före sprutan också, det gör litet mindre ont med ett bra blodsocker! Det känns litet förberett också: man vet att det kommer att göra ont, man vet att det kommer att vara färdigt innan man räknat till tio, man har förberett sig på bästa sätt (kexchoklad, sitta i knät och fått information) och sen är man väldigt glad när det är över!
Jag har en polare i England som gick igenom en tiotal tandläkare när hon var i femårsåldern; hon blev hysterisk och vägrade och gömde sig… det gick inte, helt enkelt. Varför? De ljög uppenbarligen för henne när de sa att det inte skulle göra ont. Till slut hittade de en som sa att ’jo, det skulle nog göra lite ont’ och efterom han var ärlig så vågade hon lita på honom. Hon går fortfarande dit sjutton år senare.
Tänk så sant! Jag gör ideligen såna där saker. vi har ett tjafs går går igenom varje morgon när sonen inte vill sätta på sig dagis kläderna. Då säger vi: sätt på dig kläderna så får du åka till farmor. För det vill han varje dag. ( o det gör han också) så tillslut får vi på honom kläderna och hansäger: åka till farmor? mmm svarar vi. Och jag har sagt till maken att jag udrar hur länge det ska dröja innanhan komemr på blufffen och Vad som kommer hända då. Hur gör vi då? Ja det är sannerligen inte lätt att vara föräldrar, men visst måste man tänka på att vara ärlig mot sina barn och visa dem vad det innebär.
Jag hoppas docka tt sonen inser snart att det inte är någon ide och tjafsa så vi kan sluta med den där dumma saken :)
Systersonen är ju bara 1½, men är förvånansvärt smart och verbal. Han lär sig blixtsnabbt var olika ord och begrepp betyder och kan tänka abstrakt på ett sätt jag trodde var omöjligt för en så liten människa.
Jag tror att man gärna ljuger och konstrar mer än nödvändigt för att bespara barnet smärta, och jag tror att man gärna gör det för att man själv tycker det är jobbigt med gråten!
För barnet är gråt en självklar del av att uttrycka känslan och upplevelsen. Tänk vad frustrerande det vore att inte tillåtas känna som man gör?
När lillpojken gråter för att han saknar mamma och pappa så vaggar jag honom medan han gråter, helt trygg och avslappnad i min famn, och när gråten börjar avta gör vi nåt roligt. Jag bryr mej inte om att försöka förklara att mamma och pappa snart kommer hem, för ”snart” vet han ändå inte vad det är. Han är bara ledsen att de inte är där med honom.
När föräldrarna åkte bort över helgen så grät han inte en enda gång av saknad. Han frågade med jämna mellanrum efter mamma och pappa och det var bara för oss att bekräfta att vi förstod vad han menade.
Kommunikationen är lite svårare med en sån liten, men det är bara att inse att ibland blir folk ledsna av obegripliga saker och det är bara för oss andra att visa vårt stöd även när vi inte kan förklara.
Salt: Du uttrycker det så otroligt bra, tack! Vi gör betydligt mer skada än nytta när vi försöker dämpa, distrahera och bedöva.
Sianna och Linda: Jo, barn har ju en otrolig näsa för lögner – förr eller senare inser de att de blivit lurade.
President: Allt som gör livet ljusare är bra :)