annaxtBjörn skriver i sin kommentar till mitt inlägg om dagis att det vore en lyxlösning att säga upp sig på jobbet för att vara hemma med barnen, om inte dagiset fungerar bra. Andra reagerade ungefär likadant på Barnsidan där diskussionen uppstod.
Det verkar som om många tror att jag har skrivit:
Ni som inte kan tänka er att sluta jobba om era barn mår dåligt, ni älskar inte era barn.
Men så står det ju inte! Inte ens i närheten. Det jag faktiskt skriver är någonting helt annat:
Förskolan finns för att de vuxna ska kunna jobba borta från sina barn. Inte för att barnen behöver vara borta från sina föräldrar.
Det är bättre för både barn och vuxna om vi kan se det klart. Det är alltid bättre att veta varför man väljer att göra på ett visst sätt – särskilt när man helt enkelt är tvungen. Om man vet att det inte finns någon annan lösning behöver man inte ha dåligt samvete.
Andra bloggar om: dagis, förskola, daghem, barn, föräldraskap, föräldrar
Men självklart! När Palme på 1960-talet planerade och genomförde reformen med förskolor var det naturligtvis inte främst för barnens skull.
Dels kan föräldrarna jobba hemifrån, dels skapar det arbetstillfällen för de som jobbar i förskolan (förskollärare, barnskötare, kökspersonal, städare, administratörer, etc.)
Detta genererar en hel massa mer löneutbetalningar som beskattas och ger stat och kommuner intäkter som politikerna kan besluta om fördelningen av. Om jag var politiker skulle jag tycka det var ett jättebra sätt att få mer pengar i kistan!
Nu är jag bara (relativt nybliven) förälder och tycker att det är bra av andra anledningar. Jag hoppas naturligtvis att vår lilla dotter ska ha glädje av förskolan, och tror att det kommer att vara utvecklande för henne (åtminstone från tre års ålder). Men jag kan inte låta bli att undra hur det skulle vara om vi kunde låta henne vara med familjen (oss, våra föräldrar, våra syskon och syskonbarn) lite längre än de 19 månader som nu är planerat.
Just det, och förskolan kan (och bör) naturligtvis vara utvecklande. Kruxet är, tycker jag, att vi förutsätts tycka att LÖNEARBETE är det viktigaste en människa kan syssla med och det enda som ger människan ett värde, och att FÖRSKOLAN är den enda vettiga och utvecklande tillvaron för alla barn. Det känns som om det är väldigt få som ens vill fundera över den frågan, och som man är en idiot som tar upp den. 1984, känns det som ibland.
Jag har själv jobbat med barn på en parklek med öppen förskola, jag var i tre år tillsammsn med en flickvän som var engagerad och kunnig förskollärare och nu har jag själv blivit pappa. Men jag har ärligt talat inte en aning om vilken politik jag tycker är bäst.
Att vi har 13 månaders föräldraersättning är förstås fantastiskt, när jag jämför med mina kollegor i England, Spanien och USA. Och att taket är höjt gör det lättare att ha råd att sprida dessa dagar till 19 månader. Men hur skulle jag vilja att det var om jag fick önska fritt?
På ett sätt är det skönt att leva i ett samhälle med något begränsade spelregler. Utan föräldrar oc syskon i närheten och med varsitt engagerande jobb kan vi känna oss som någorlunda duktiga föräldrar som delar lika på föräldraledigheten och stäcker ut den över 19 månader innan lilla Sara ska börja dagis.
Eller?
Om man fick önska fritt! Tack för att du skriver så. Jag är så otroligt trött på alla som bara resignerar och säger Det är inte så enkelt. Om inte människor hade önskat fritt hade vi fortfarande varit trälar.
Jag tror att många säger att förskolan är överlägset bäst och att lönearbetet är det viktigaste som finns främst för att försöka övertyga sig själva. Det är enn liten tagg som gnager i samvetet när ökad materiell välförd ställs framför barnens bästa.
Sen tror jag att förskolan är bra och utvecklande, men inte 40-60/tim i veckan.