Lite föräldralös

Vi är pusselbitar, och våra närmaste bitar är våra föräldrar. Vare sig vi vill det eller inte, vare sig vi har levt tillsammans med dem eller inte. Och när en föräldrabit rivs bort från pusslet gör det ont.

Min pappa dog häromnatten. Hans död var inte helt oväntad – han var över 80 och hade en svår sjukdom. Ändå blev jag helt omtumlad och förvirrad av dödsbudet, det kom som en chock. Jag har alltid varit helt övertygad om att han skulle leva minst tio år till, som sin egen pappa.

Sen dess har jag gått omkring som i ett moln. Lite ofokuserad och fumlig. Det är inte en stor sorg, fast jag har gråtit mycket. Men när någon är över 80 år gammal och krasslig, då är det inte världens undergång. Han somnade bara, utan plågor och ångest, och då är det inte så tungt, då är man lättad och nästan glad, för en bättre död kan man ju knappast önska sig: att få somna bredvid den man älskar efter en trevlig dag och ett långt och ganska trevligt liv.

Det är inte heller en plötslig förlust, för vi har aldrig bott tillsammans och på ett sätt har jag alltid levt med förlusten, med saknaden av en pappa.

Men de sista åren var det mycket som förändrades. Vi kom mycket närmare varandra och barnen hade egna relationer med sin morfar. Jag vande mig nog vid att ha en pappa, helt enkelt, på samma sätt som många andra i min ålder har det: inte så ofta, men med värme och vänskap.

Och nu är jag utan pappa. Lite föräldralös. Han fattas mig.