Fel person har dött igen (en kärleksförklaring till Carl Z)

Carl Z är död – det hände för en vecka sedan men jag visste inget förrän ikväll när min vän och fd kollega Anna T2 skickade ett sms.

Vad ledsamt!

Det är lika dumt som att Douglas Adams och Tage Danielsson inte fick längre tid på jorden. Det är ju såna som de och Carl Z som behövs bäst! Roliga, kloka och med förmågan att se bortom all dumhet och dimridåer.

När vi startade föräldraNätet 1997 och skulle anlita krönikörer för att skriva kul och tänkvärt om föräldraskapet var Carl Zetterström en av de första jag ringde till. Jag var jättenervös och tänkte att en så berömd skribent säkert bara skulle fnysa åt mig, en helt okänd person med knappt mer än en flummig idé om att göra något viktigt och roligt för föräldrar. Dessutom kunde vi bara betala småpengar. Men Carl var så snäll och påstod att han kände sig hedrad över att få vara med på något så nytt och spännande som internet.

Under de år han skrev för oss (1997-2001) fick vi många fina texter av honom. Han kom också till våra medarbetarfester, satt stillsamt i en soffa och konverserade vänligt om man slog sig ner brevid honom – och det gjorde man gärna. En gång ringde han från en dålig och brusig telefon och lyckades få tre personer att tro att han frågade efter någon som hette Sören, fast han bara försökte presentera sig som ”krönikören”.

Den första krönikan han skickade hette ”Tjatet, lyckan och nätet”. Senare samma dag ringde han och sa: Ni får den gratis. Det är så bra att ni har hittat på det här.

Som tack till Carl Z, en man med ett hjärta av guld, publicerar jag texten här igen så att fler kan ta del av hans finstämda vardagskommentarer. Här är hans förlags hemsida med bland annat målningar och underbara gratulationskort. Här, här och här kan du läsa mer om Carl. Och här har Lotten Bergman reflekterat över hans död.

Tjatet, lyckan och nätet

”SLUTA LEK!
Orden skar tvärs igenom mig. Vilken fruktansvärd uppmaning till ett barn. Eller till någon. Sluta lek. Och när fick jag höra den genomtråkiga repliken? Jo, när jag hävde ur mig den till Gustav, nybliven åttaåring.

Sammanhanget minns jag inte helt. Vi var vid bakluckan på bilen och jag ville väl att han skulle sitta fastspänd på sin bilsits, istället för att smälla knallpulverremsor med hammare eller vad han nu gjorde. Bråttom var det, säkert. Då kommer de värsta replikerna. I stressen.
Men varför vi hade så bråttom, det minns jag inte heller. Bara hur jag lät. Ja, man hör sig i repris. Harangen kommer igen som bumerangen.

– Nu vill jag inte höra ett KNYST från er!
Det har jag också sagt. Vid läggningsdags. Jag minns en utdragen läggningskväll när barnen var övertrötta och jag ovanligt tjatig. Plötsligt hörde jag varken knäpp eller knyst, bägge hade somnat tvärt och jag blev tom inombords. Jag såg vad jag inte sett nyss, hur små de var, och jag hörde mitt ”inte ett knyst”.
Jag vill höra ett KNYST, tänkte jag. Snälla barn, bara ett enda KNYST. För min skull.

I vårt inbyggda köpcentrum hör jag andra föräldrars överdrivna tjat:
– Det här är sista gången du får följa med mig och handla, hör du det. Absolut sista gången!
Det tror varken jag eller barnet på. Men barnen svarar aldrig vad de borde:
– Stackars dig, vad tråkigt det blir för dig att jämt handla utan mig.

Och bristen på logik, som i varningen till ett barn i vagn:
– Om du stoppar fingrarna i hjulet en gång till får du ingen glass!
Vad har glassen med det hela att göra, varför ska den komma med – i förälderns annars fullt motiverade oro för barnets fingrar?
Jämför: ”Om du håller skärbrännaren fel får du inga kräftor!”

”Hur KAN du vara så ELAK?” hörde jag nyss en mamma fråga en liten ledsen flicka, och det låg nära till hands att fråga mamman detsamma, eller åtminstone: Hur KAN du säga så?
Om man visste något om mammans liv och situation och allt som förevarit den dagen kunde man i stället tänka: Jaså, därför KAN hon säga så. Eller säga vad hon inte menar.

Men mitt eget rekord i dum-tråkig och LÖJLIG föräldrareplik kan jag knappast försvara. Vi var på väg hem från cirkus, där Gustav hade fått en självlysande stav. Jag sa:
– Ska du bråka när du har fått en rolig pinne?
En rolig pinne. Rekordlöjligt, som sagt. Jämför: ”Ska du ha livsångest när du har fått en rolig parabol?”

Det är tur att barnen inte minns alla överdrifter och löjligheter man ångrar. Gustav HAR inte slutat leka, även om det vore rätt likt honom att med obönhörlig logik säga:
Leka? Varför det? Du har ju sagt att jag ska sluta leka.

Nej Gustav, det ska ingen göra. Om du eller någon annan frågar mig vad jag tycker är viktigast säger jag snart: Att leka.

Och vad jag älskar att sitta och höra det lilla pratet eller gnolet från ett barn som är helt inne i sin lek, det är en stor, lugn lycka och något av det bästa i livet. Då vill jag stoppa tiden: Förbli, ögonblick.

Ja, det behövs ett nät för alla oss föräldrar som gör mycket fel och en hel del rätt, ändå. Eller tvärtom. Det behövs inte minst ett nätverk när samhällets blivit så glest, för barnen. När det är barnens läkare, psykologer och kuratorer som försvinner, tvingas bort – ett livsfarligt sparande.

Och snart, mycket snart måste det verkligt stora, starka nätet komma, ett nät som kan välta regimer, ett nät för världens svikna, övergivna barn.”

Carl Z, 1997-09-08