Det kanske inte är barnen som är problemet

Hos Hemliga pappan pågår diskussioner om huruvida barn ska vara med i olika vuxna sammanhang – på begravning, fest, bröllop, på jobbet eller på restaurang. En himla bra kommentar från Trulsa:

Jag har bott i Spanien och tillbringar rätt mycket tid i Italien eftersom min pappa bor där. I båda länderna är man generellt väldigt familjekära. Men, besök på stranden, restauranger, offentliga miljöer, är ytterst sällan störande för andra, även om barnen är med överallt. För det är de. Men de märks inte så mycket. Visst de leker, och pysslar med sitt, sitter inte tysta och stilla med de vuxna. Men de skriker inte och far runt, utan leken är anpassad till miljön. (…)

Jag pratade med italienska vänner om detta fenomen. Deras förklaring var att alla generationer i familjen håller på med barnuppfostran, att de tidigt blir en medlem i gemenskapen (och tas med överallt där det också är roligt för ett barn att vara, för att lära sig vad som gäller) och att alla hjälps åt att holla koll på barnen och ryta i när det behövdes för att senare vara kärleksfulla när de gör rätt.

Kort sagt handlar det om ömsesidig respekt – alla vet vad som gäller och kan man bara bete sig ordentligt så får man vara med.

Jag har samma erfarenhet från min tid i Italien: Det är inte så mycket diskussion om barnens närvaro, de bara är med. Jag hörde aldrig någon prata om barn som ett hinder eller ett problem, och aldrig att parförhållandet eller lyckan krävde barnfria semestrar.

Å andra sidan gjorde man inte så otroligt stor affär av barnen heller (fast jag tycker att det verkar förändras nu, med en växande barnprylskommers). Mina italienska vänner verkade ta sitt föräldraskap så självklart. Det var aldrig tal om någon oro att inte vara tillräckligt duktig som förälder, att inte räcka till eller orka med. Det man diskuterade var den utbredda barnagan, som många unga italienska föräldrar tycker illa om.

Jag tänker på den ångest vi svenskar känner för att vara vuxna – vi räknar oroligt vuxenpoäng, sätter en ära i att leva tonårsliv så länge som möjligt och vill helst inte se oss själva som auktoriteter för våra barn.
Men man kan ju vara en förebild på olika sätt. Att vara den som visar vägen behöver inte innebära att man är tyrannisk eller otrevlig. Däremot kanske det måste innebära att man inte får vara barnens bästa kompis.

Hemliga pappan berättar om en begravningsentrepenör som fick frågan om man kunde ta med barn på en begravning och svarade: Det beror på hur vuxna föräldrarna är. Ett bra svar, och det gäller inte bara begravningar utan även krogen, festen, bröllopet och jobbet.